Vegetationen i Femsjö
Femsjö ligger i ett område där de sydligare ek- och bokskogarna möter barrskogen. Inom socknen har vi både ljusa bokskogar och mörka granskogar. Riktigt gamla träd finns ute på torvmossarna. Tallarna som växer där kan vara flera hundra år gamla trots att de inte är så stora.
Under de senaste 200 åren har Femsjös växter beskrivits av många botanister. Därför vet vi ganska mycket om hur floran förändrats just här. Växter har spridit sig från trädgårdar och längs vägar. Ändringar i jordbruket och skogsbruket har inneburet att andra växter har försvunnit. En del växter som har försvunnit här i Femsjö har också blivit sällsynta på andra håll i Sverige.
Det regnar mycket i våra trakter. Detta påverkar vegetationen. Torvmossar bildas och en del växter som finns där är typiska för vår del av Sverige. Mossor och lavar är små och växer på marken eller på träd, stubbar och stenar. Ofta tänker man inte på att de finns där. Ändå finns det väldigt många olika mossor och lavar. Att titta på dem med en lupp är som en riktig upptäcktsresa. Ge Dig ut och undersök!
Innehåll
Välkommen till barrskogsregionen!
Femsjös flora är väl dokumenterad
Många forskare har följt Elias fotspår
Vad har hänt?
Friesarnas älsklingsängar i Södra Bökeberg
Klicka här för en illustrerad version
Välkommen till barrskogsregionen!
Femsjö ligger i en övergångszon mellan de ek- och bokskogar som dominerar i stora delar av Europa och den barrskogsregion (taigan) som täcker ett stort område från Skandinavien och ända bort till stränderna vid Stilla Havet.
Femsjö socken finns både lövskog och barrskog med tall och gran. På många håll i södra Sverige finns en sådan blandning av skogar. Den zon som har sin sydvästra gräns i våra trakter kallas ibland för södra barrskogsregionen eller ”sydtaigan”.
Det mesta av Sverige tillhör den norra barrskogsregionen (taigan), men en stor del av södra Sverige räknas till den södrabarrskogsregionen (sydtaigan). Allra längst i söder finns områden som tillhör det område som domineras av bok- och ekskogar.
Vad är typiskt för vegetationen i Femsjö?
I Femsjö finns det bokskogar som liknar de som finns längre söderut, men flertalet bokskogar är av en magrare typ, ”hedbokskog”. Sida vid sida med dessa lövskogar finns områden där barrträden från taigan har en historisk hemvist. En miljö med barrträd som påverkats relativt lite av människan är torvmossarna. Dessa präglas av små martallar som trots att de är små ofta kan vara väldigt gamla. Den dominerande typen av skog, granskogen, är, i motsats till tallarna på mossarna, i hög grad resultatet av människans möda. Granskogarna är till stor del planterade.
Femsjö ligger i en av Sveriges mest nederbördsrika trakter. Det är en av förklaringarna till att det finns stora mossar. På mossarna växer några arter som är typiska för den här ”våta” delen av Sverige.Två exempel är klockljung och myrlilja. Båda arterna bidrar till mossarnas färgprakt under sommaren.
På en del mossar kan den som letar noga också hitta dvärgbjörk. Denna lågvuxna art är annars vanligast i fjällvärlden.
Femsjös flora är väl dokumenterad
Floran i Femsjö socken är unikt dokumenterad genom Elias Fries arbete. Av speciellt intresse är den dokumentation som Elias gjorde av Femsjö-områdeti sin ungdom, speciellt under 1810- och 1820-talen.
Flora Femsionensis Ed. VI, 1810
I denna skrift har den då bara 16-årige Elias Fries sammanställt en lista över alla de växter som han funnit under sina strövtåg i bygden. I boken finns en lista över de byar som Elias har besökt och de naturmiljöer som han studerat. Redan denna förteckning ger en aning om att landskapet då bjöd på mycket som nu inte längre är vanligt, t ex kålgårdar, hasselskogar och ljungfält. Besök på mark där man avsiktligt bränt vegetationen för att kunna odla (”svedjeland”) nämns också.
Stirpes Agri Femsionensis
Under sin tid i Lund gjorde Elias en ny och mer fullständig förteckning över Femsjö-områdets växter, både blomväxter och ormbunkar. Vid genomgång av Stirpes Agri Femsionensis har några skillnader i floran då och nu noterats. Maskros var till exempel inte vanlig. Elias Fries har i detta arbete också listat de växter som odlades i Femsjö. Detta är en av de mycket få redogörelser över vad som odlades bland folk i allmänhet på den svenska landsbygden vid den tiden.
Många forskare har följt Elias fotspår
Elias Fries son, Thore Fries, publicerade i ’Botaniska notiser’ 1852 en artikel med titeln ”Botaniska anteckningar rörande Femsjö socken i Småland”. Denna inleds med följande:
”Af alla punkter på jorden är måhända ingen i botaniskt afseende så noga undersökt som Femsjö socken i Småland”.
Det finns mycket underlag för att studera hur floran i Femsjö förändrats under de senaste 200 åren.
Många sentida botanister har besökt Femsjö för att ägna sig åt uppföljande studier. Bland dem kan Seth Lundell och Meinhard Moser särskilt nämnas.
Seth Lundell var i Femsjö på 1930-talet för att samla svamp. En anledning till att Lundell intresserade sig för just Femsjö var att många svampar här har beskrivits vetenskapligt för första gången. I Uppsala finns lådor med anteckningar av Seth Lundell, bland annat artlistor över svampar funna i Femsjö och en katalog över svamplokaler i trakten. Meinhard Moser har besökt Femsjö mer än 20 gånger från 1954 och framåt. Hans samlingar finns i Innsbruck, Österrike. Andra botanister som studerat floran i Femsjö är Lars Romell (Samlingar på Riksmuseet, Stockholm) och John-Axel Nannfeldt (samlingar i Uppsala). Semir Maslo gjorde under sommaren 2000 ytterligare en inventering och uppföljning av Elias Fries arbete.
Förändringar i floran
Även om det var en bara 16 år gammal Elias Fries som sammanställde Flora Femsionensis ger boken mycket information. Antalet arter av ormbunksväxter och blomväxter (”kärlväxter”) som Fries gjorde noteringar om var 482. Vid inventeringar som gjorts nyligen har man hittat ytterligare omkring 140 arter som Fries inte noterade. Samtidigt kan omkring 70 av de arter som Fries hittade inte återfinnas nu.Några av de arter som försvunnit från Femsjö tycks ha blivit sällsynta i hela landet, till exempel dårrepe, gatmålla, klätt, råglosta, granspira, fältgentiana och ryl. Dårrepe finns inte alls kvar i landet och gatmålla anses vara akut utrotningshotad.
Vad har hänt?
Många av de arter som har blivit sällsynta har varit med tidigare generationer i Femsjö i minst ett, kanske flera, årtusenden. Både jord – och skogsbruk har under de senaste 200 åren blivit alltmer mekaniserade. På gamla åkrar och betesmarker växer skog. Många hotade arter är sådana som trivs på betesmarker och slåtterängar, alltså i miljöer som tillhör det gamla jordbruket. Det finns inte så många människor och inte så mycket boskap som trampar upp stigar i skog och kärr. En del växter trivdes just på dessa stigar. Skogens arter ser däremot ut att ha klarat sig bättre.
En del arter har tillkommit eller spridit sig. De stora vinnarna är ogräs och kulturväxter som trivs i trädgårdar och vägkanter och förvildas därifrån. Grovt kan man säga att växter som gynnas av kväve ökar och de som missgynnas av kväve minskar. En del av kvävet kommer från jordbruket men det mesta tillskottet beror på luftföroreningar.
Mossor och lavar
Man har uppskattat att det finns ca 1 000 arter av mossor i Sverige och mer än 2 000 arter av lavar. Lavar är egentligen ingen systematisk grupp utan är ”dubbelorganismer” bestående av en svamp och en alg. Det finns ingen täckande inventering av mossor och lavar i Femsjö men i naturreservatet i Skubbhult finns det gammal bokskog med en rik flora av mossor och lavar.
I ett europeiskt perspektiv har vi i Sverige ett viktigt arv att förvalta. Vissa miljöer i våra skogar har bevarats genom kontinuitet med skog i många hundra år på ett sätt som är ovanligt i andra delar av Europa. Sådana gammelskogar är särskilt viktiga för floran av mossor och lavar.
Husmossa och väggmossa är två arter av mossor som var viktiga förr i tiden. Med dessa tätade man alla springor i husen så att det gick att hålla värmen inomhus.
Svampar
Svampar är en mycket stor grupp organismer. Det finns uppskattningsvis mer än 10 000 arter i Sverige. Det omfattande arbete som en rad mykologer gjort i Femsjö med Elias Fries som pionjär har resulterat i omfattande samlingar spridda på olika muséer.
Undersökningar i Femsjö kyrkoreservat (Dullaberget) ger lite information om hur svampfloran har utvecklats. En inventering gjord 1992 har jämförts med den beskrivning som Elias Fries gjorde i Femsjö 1854. Jämförelsen visar att andelen arter som trivs i öppen mark har minskat kraftigt. Detta avser sådana arter som trivs i öppna miljöer med mycket ljus, t ex hag-, ängs- och moss- och kärrmarker. Gräsmarksarter är ofta beroende av att gräset hålls kort genom slåtter eller bete. Sådana arter försvinner snart när skötseln upphör. En del svampar som man inte ser nu kan ändå finnas kvar i marken utan att bilda fruktkroppar.
I kyrkoreservatet tycks också arter som är knutna till lövträd ha ökat mer än de arter som är knutna till barrträd. Detta förklaras av att det i reservatet nu finns gott om gamla lövträd med rik svampflora.
För oss som är intresserade av att plocka svamp ges rika möjligheter på höstkanten. Det finns vanlig kantarell på en del håll. Trattkantarellen är den av våra goda matsvampar som man har chans att plocka i riktigt stor mängd. Hittar man bara den första så brukar korgen snart bli full. Det går att plocka trattkantareller även sent på hösten, ibland ända in i november.
Friesarnas älsklingsängar i Södra Bökeberg
Elias Fries har uppgivit att speciellt många sällsynta växter finns i Södra Bökeberg. Elias Fries son Thore, som också var botanist, har förklarat varför så mycket botaniserande har ägt rum i Bökeberg:
”…jag är säker på, att de flesta med mig gerna dröja under letande i de vackra löfängar, som här finnas och som äro de enda tillflyktsorter inom Femsjö för åtskilliga allmänna växter såsom Anemone hepatica (blåsippa), Paris (ormrot), Trollius (smörboll), Pyrola rotundifolia (vitpyrola), Parnassia (slåtterblomma), Salix nigricans (svartvide) m. fl.
Äfven utan någon ledning blifver man dock aldrig obelönt på sine vandringar kring detta ställe, som utgör, så att säga, perlan inom Femsjö socken.”
Ett återbesök nu, 150 år senare, ger lön för mödan. Blåsippor växer fortfarande ganska ymnigt, och delar av området präglas av den slåtter som har pågått i flera hundra år.