Marken vi går på

Jord, sten, grus, berg och dalar…kan det vara något intressant? Vid en första tanke låter det kanske trist att intressera sig för det döda i naturen när det finns så många vackra växter och djur. Men genom studier av berggrunden och det som ligger ovanpå den går det att förstå mer om varför landskapet ser ut som det gör. Det går också att lista ut vad som kan ha hänt i trakten för flera tusen år sedan. Berggrunden är inte bara något som bär upp dig och mig och allt annat. Den innehåller också mineraler som långsamt frigörs och kommer till nytta för växterna. Geologin är läran om jordskorpans olika slags berg och jord. Femsjös geologi är inte enkel men olika forskare har under årens lopp försökt bringa klarhet i vad som egentligen hände när inlandsisen smälte för omkring 12 700 år sedan. Stora älvar har format landskapet och uppdämda issjöar har täckt stora arealer.

Innehåll

Som ett äggskal

Berggrunden

Backigt men ändå platt

Inlandsisens avsmältning

Issjöar och deltan

Geologins praktiska betydelser

För en illustrerad version – Klicka här


 

Jordmån

Jordmån

Som ett äggskal

Berggrunden kan upplevas som tjock och stabil. Men jordskorpan är ändå bara ett tunt skal i förhållande till hela jorden. Av avståndet till jordens innersta punkt, ungefär 640 mil, utgör jordskorpan bara någon eller några få mil. Jordskorpans fasta del kallas berggrund. Ovanpå den ligger material som har lossnat från berggrunden. Detta består av allt från stora stenblock till små lerpartiklar. Berggrunden är uppbyggd av olika bergarter. Det lösa materialet brukar man klassa i olika jordarter. Det översta lagret av det lösa materialet påverkas mycket av klimat, växter, djur och människor. Olika kemiska processer ger det olika färg. Detta brukar man kalla jordmån.

Till toppen av sidan

Berggrunden

Berggrund

Från berggrundskartan (Ba 41) Borås ©Sveriges geologiska undersökning (SGU). Medgivande: 30-1613/2006.

Berggrunden består i Femsjö nästan helt av urberg. Granit är den bergart som dominerar men i nordost och nordväst finns också områden med grå till rödgrå gnejs. Urberget bildades för en till tre miljarder år sedan och har sedan dess utsatts för väder och vind, inlandsisar, vatten och frost. På några få ställen finns smala stråk i berggrunden av mörka bergarter (metabasit) som har bildats när lava trängt upp i sprickor i urberget. Sådant berg innehåller ofta mer näringsämnen än det rena urberget. Detta avspeglar sig i vegetationen.

Till toppen av sidan

Backigt men ändå platt

Alla som varit ute i Femsjös skogar vet att marken nästan aldrig är helt plan. Om man tittar ut över landskapet från någon höjd så förefaller området trots alla backar som ganska flackt. I allmänhet ligger marken på mellan 150 och 170 meter över havet. Den högsta punkten är vid Saraböke, 195 meter och den lägsta nivån är Färgensjöarna, 134 meter över havsytan. Detta flacka område är den västligaste delen av Sydsvenska höglandet. Typiskt för topografin är att landskapet i söder och väster är högre än Färgensjöarna. Vattnet från dessa sjöar måste därför rinna norrut till Nissan för att kunna nå havet. Nu lutar den småländska platån i sin helhet flackt åt söder men så har det inte alltid varit. När inlandsisen lämnade Småland var lutningen i stället mot norr. Det berodde på att inlandsisen hade pressat ner landskapet mer i norr än i söder. Eftersom områdena i norr har haft en snabbare landhöjning har hela landskapet stjälpts åt söder. Att det ganska flacka landskapet successivt stjälpts är en av de faktorer som påverkat sjöarnas utbredning. Färgensjöarna dämdes dessutom upp när inlandsisen blockerade utloppet i norr.

Till toppen av sidan

Inlandsisens avsmältning

Rocknar

Inlandsisen rörde sig precis som andra glaciärer från sitt centrum och ut mot ytterkanterna. Den oerhörda tyngden gjorde att block bröts loss från berggrunden. Block, stenar och grus maldes ner och drogs med i isens rörelseriktning.

I sprickor i isen och under isen rann det under töperioder stora mängder smältvatten. Dessa isälvar spolade med stor kraft med sig grus och sten. Stenarna rullade runt i vattnet och slipades under resans gång så att många av dem blev ganska runda. På ställen där isälvarna nådde iskanten minskade plötsligt trycket på vattnet när älven kunde sprida sig och flyta fritt. Små partiklar följde med vattnet långa sträckor, men stenar och grus stannade vid platsen där isälven nådde det isfria landskapet. Efter hand som isranden retirerade mot norr flyttades älvmynningen också längre mot norr. Därmed lämnade isälven stenar och grus i en sträng som fick orienteringen nord–syd. Sådana bildningar kallas rullstensåsar eller på lokal dialekt ”rocknar”. Landsvägen från Femsjö mot Halmstad har bitvis byggts på Ugglerocknen som är en sådan rullstensås. Den är hög och tydlig strax sydväst om vägkorsningen vid Femsjö och går att följa ända från trakten av Hallaböke och ner mot Eldsberga ute på den halländska slätten, en sträcka på mer än 4 mil.

På samma sätt som det finns kartor över berggrunden finns också kartor över de olika jordarterna som ligger ovanpå urberget. Jordarterna har olika sammansättning beroende på hur de bildats. Rullstensåsar är ett exempel på material som bildats där vatten från isälvar har påverkat området. Jordartskartan över Femsjö visar tydligt ett sammanhängande stråk (grön färg på kartan) från Femsjö mot sydväst där marken består av både en rullstensås och annat isälvsmaterial, till exempel finare eller grövre sand eller grus. Kartan visar också att urberget når upp till ytan på flera ställen inom detta stråk. Rinnande vatten har spolat fram berget.

Dödisgropar

Utanför den sammanhängande ismassan fanns det spridda stora isblock som låg stilla. I den del av socknen som ligger söder om en öst-västlig linje i höjd med Hallaböke skedde den slutliga isavsmältningen till stor del genom att sådana stillaliggande dödisar smälte. Dessa var ofta omgivna av isälvsmaterial som spolats dit. Resultatet när dödisar smälte blev att det bildades stora gropar. De kallas dödisgropar. Den stora gropen där Ävjen ligger är en stor och typisk dödisgrop. Sjön Stora Frillen med alla öar och vikar är också ett dödislandskap.

 

Morän

Morän

Morän

Jordartskartan visar att stora områden av socknen täcks av en jordart som kallas morän (blå färg på kartan). Moräner består av osorterat, krossat material. Block, sten, grus, sand och ännu finare korn är blandade. Moräner har bildats när isen kasade fram över landskapet och då krossade bergstycken och blandade om det lösa materialet. Förutom de områden som består av isälvsmaterial så är resten av fastmarken i Femsjötrakten morän.

Ändmoräner

För omkring 12 700 år sedan nådde iskanten under en period till området vid Hallaböke. Isen malde på och förde under en tid med sig morän som samlades vid isranden. På så vis bildades en höjdrygg i landskapet. En sådan ås, som blir orienterad vinkelrätt mot isens rörelseriktning, kallas ändmorän. Från Hallaböke kan man följa en sådan bildning både österut mot Unnen och västerut mot Torup. Väster om Hallaböke går det att följa ändmoränen ut i Villmossen.

Nära gränsen mellan Femsjö och Färgaryds socknar bildar ändmoränen ett stråk av små kullar och åsar som höjer sig över Villmossens yta. De kallas där för Hästryggarna. Dessa åsar är en del av en mycket lång ändmorän. Förbi Torup anser många forskare att den kan följas till Fjärås, där Fjärås bräcka är en del av samma bildning, och sedan vidare upp till Göteborgstrakten. Denna långa ändmorän kallas för Göteborgsmoränen eller i den sydliga delen Torupsmoränen.

Till toppen av sidan

Issjöar och deltan

Ibro

Ibro

När isranden låg vid Hallaböke var Färgensjöarnas utlopp norrut blockerat av isen. Detta gjorde att sjöarna dämdes upp till en nivå som var ungefär 20 meter högre än den nuvarande sjöytan. I något skede låg det stora stillaliggande isblock i sjön vid Hallaböke. En isälv förde med sig sand och grus. När älven nådde sjöytan sjönk detta material ner och fyllde ut en stor skreva som fanns mellan isblock vid kanten av den uppdämda sjön. Med tiden blev skrevan helt fylld och det blev ett delta med en ganska plan övre yta. Det är denna plana yta som flera av husen i Hallaböke by nu ligger på. Senare smälte isblocken. Då fick sluttningen ner mot Ibro sin form. Sandstranden vid Ibro, som vi njuter av sommartid, kan vi också tacka isälvarna för.

Stora isälvar i olika riktningar

Det var inte bara Färgensjöarna som var uppdämda. Längre österut fanns Nejissjön som i sin tur anses ha haft kontakt med den väldigt stora Bolmenissjön, ibland också kallad Storbolmen. Bolmenissjön sträckte sig från nuvarande Bolmen ända upp mot Jönköpingstrakten och anses i ett visst skede ha hängt ihop med nuvarande Vättern.

När Färgensjöarnas utlopp norrut var blockerat måste vattnet ha runnit ut ur sjön vid andra platser. Det lär ha varit en stor älv som ledde från sjön eftersom även Nejissjöns vatten och sannolikt också Bolmenissjöns vatten under vissa skeden rann ut genom Färgensjöarna mot Fylleåns dalgång. Det har varit olika utlopp vid olika tider. Någon tid har vatten runnit ut direkt mot sydväst mot Femmen och Håknasjön. Mycket talar för att stora vattenmängder under en annan och längre tid rann söderut i dalgången öster om Vallshult, ner mot nuvarande Hjortån och ut i Fylleån det hållet. Det är också möjligt att det under en period var ett utlopp västerut från nuvarande Mellanfärgen i trakten av Ulvhult och vidare västerut över Villmossen.

I ett senare skede nådde isranden trakten kring Godhult. Där är landytan lägre. När den passagen öppnades skedde en avtappning och sjöytan sänktes med kanske 10 meter. Om det gick fort eller sakta när miljoner kubikmeter vatten rann ut vet vi inte. Detta utlopp ledde ner mot Mjälasjöarna, vilka också var uppdämda under en viss tid. Isälven förde med sig finkornigt material, vilket sedimenterade i trakterna runt Mjäla och Sandsjön. Namnen är alltså inte slumpvisa utan speglar vad marken där består av. Ännu senare nådde isranden Nissans dalgång och ytterligare ett antal miljoner kubikmeter rann ut. Sjöarna sänktes då ungefär till sin nuvarande nivå.

Stora områden täckta med torv

Jordartskartan visar också stora områden med mossar och kärr (brun färg). Dessa har bildats under de mer än 12 000 år som gått sedan inlandsisen smälte av. Ursprungligen har dessa områden varit sjöar. De har successivt koloniserats av starr och vitmossor. Vitmossorna förmultnar inte fullständigt när de dött utan bildar i stället torvlager, vilka successivt blir tjockare och tjockare. På högmossar bildar de en välvd yta som når högre än den omgivande kantzonen (laggen).

Till toppen av sidan

Geologins praktiska betydelse

Jordarten har avgörande betydelse för var odling är lämplig. Isälvsavlagringarna är oftast fria från stora stenblock och dessutom väl dränerade. Dessa områden var tidigt attraktiva för bosättningar. Fornåkrar vid Slättagärdet söder om Femsjö, fornlämningen Vrangsrör med angränsande fornåkrar vid Kullhult och fornlämningar vid Hallaböke är spår av tidig aktivitet i områden med isälvsavlagringar. Flera av våra nutida byar är helt eller delvis lokaliserade till sådan mark. Bäck, Femsjö, Hallaböke, Hallanäs, Håknaböke, Knallhult, Kullhult, Löjenäs, Nabba, Sännö, Södra Saraböke och Torsaberga är exempel.

Odlingarna i moränområdena är oftast lokaliserade till de högst belägna partierna. Där är moränen ganska finkornig och jämförelsevis lättodlad. De flesta byar i moränområdena ligger därför högt även om det inte är så påtagligt eftersom det är små nivåskillnader. Byar som ligger över eller runt 170 meter över havet, på topparna i den ganska flacka platån, är exempelvis Algushylte, Ekornahult, Flahult, Frillalt, Haghult, Knalleberg, Lönåsen, Norra Saraböke, Råhult, Stubbeboda, Södra Bökeberg, Tranhult, Yaberg, Älmhult och Älmås. Flera fornlämningar visar att människor länge bott och verkat på dessa högt belägna partier. Våra förfäders markkartering har lett till att just inga byar finns lokaliserade till de lägsta partierna i de morändominerade områdena. Först i ganska sen tid har där en del torvmarker odlats upp.

Till toppen av sidan