Några av skogens djur i Femsjö

Ett fyrtiotal olika slags däggdjur finns vilda i Femsjö. Ytterligare arter har funnits tidigare. Många av däggdjuren är små, till exempel möss, näbbmöss, fladdermöss och sorkar. Andra är stora och välkända som älg och rådjur. Viltstammarna har ändrats mycket under de senaste århundradena. Björn, varg, utter och bäver har blivit helt utrotade. Älg och rådjur saknades under delar av 1800-talet men är nu åter vanliga. Det ska givetvis finnas djur i skogen men det måste vara lagom många. När de stora rovdjuren inte finns måste vi människor reglera viltstammarna genom jakt. För många är jakten god rekreation och älgjakten en av höstens höjdpunkter. Även för de som inte är jägare erbjuder möten med de vilda djuren möjligheter till oförglömliga upplevelser. Missa inte det!

Innehåll

Älgen – skogens konung

Rådjuret – vårt minsta hjortdjur

Andra större däggdjur

Djur som vi bara har till namnet

Inplanterade djur

Den sista vargjakten

Det måste vara ”balans” i naturen

För en illustrerad version – Klicka här


 

Älgen – skogens konung

ÄlgkvigaÄlgen är det största djuret som finns i Femsjö. Den tillhör karaktärsdjuren i den nordliga barrskogsregionen men under 1700-talet var jakttrycket hårt och älgen blev sällsynt i våra trakter. I början av 1800-talet var den helt utrotad i södra Sverige och det dröjde till in på 1900-talet innan älgen åter började förekomma mer regelbundet. I Femsjö sköts de första älgarna efter återinvandringen på 1910-talet. Historierna om älgjakter vid den tiden berättas fortfarande men alla detaljer är kanske inte kända eftersom jaktäventyren ibland inte var helt lagliga.

De tidigaste kända älgjakterna

En högsommardag någon gång under första världskriget begav sig Mandus Lindström av till skogs för att pröva jaktlyckan i skogarna runt Sännö. Lindström var torpare på Granelund. Matförråden behövde påfyllning. Skott avlossades och en älg föll.

Jaktlyckan blev känd och nådde i form av ett rykte både fjärdingsman och landsfiskal. Lindström blev bekymrad för den lyckade jakten var inte laglig. Varken platsen eller tidpunkten var rätt. Älgen styckades snabbt, köttet saltades och gömdes i en garderob, garderobsdörren ersattes med en tunn skiva som snabbt tapetserades över. Lagens väktare kom för förhör. Inga älgjakter kunde bekräftas. Under förhöret lutade sig den storvuxne landsfiskalen mot den tunna övertapetserade skivan varvid densamma bågnade betänkligt. Men allt gick lyckligt och väl.

En annan lyckad älgjakt ägde rum tidigt på 1910- talet i området väster om Kullhult. Lyckosam skytt den gången var Sigfrid Bengtsson. Sigfrid var en intresserad jägare och skytt. De bössor som Sigfrid och dennes far Johannes använde för jakt runt sekelskiftet finns bevarade.

Under första halvan av 1930-talet fälldes ytterligare några älgar, men älgar fortsatte att vara sällsynta ända fram till mitten på 1900-talet. En lyckad älgjakt var en sensation och folk kom då ofta långväga ifrån för att titta på det stora och märkliga djuret.

Kraftigare älgstam

Under en kraftig storm 1969 blåste mycket skog ner. De många öppna ytorna som då bildades i skogen gjorde att viltbetet ökade och först då blev älgstammen tät. Sedan dess har det varit upp och nedgångar. Som mest har det nog fällts bortåt ett fyrtiotal älgar på ett år i socknen, vilket motsvarat en årsproduktion älgkött på bortåt 5 ton. Älgstammens utveckling illustreras väl av jaktstatistik från Hallaböke – Bohults älgjaktslag.

Där fälldes en älgtjur år 1936 och sedan ingen älg förrän 1950. Därefter fälldes oftast en eller två älgar per år fram till 1968. Från 1969 ökade avskjutningen. Bara under 1980-talet sköts i området ungefär lika många älgar som det skjutits under hela perioden 1936 – 80. Numera samordnas och planeras älgjakten över större älgskötselområden. Denna samordning är också en av förklaringarna till att det funnits gott om älg på senare tid. Det system med fri jakt under tre dagar som tidigare var vanligt medgav inte att avskjutningen kunde baseras på bedömningar av älgstammens utveckling.

Periodvis har det funnits väldigt många älgar. Tallbarr och tallkvistar utgör en viktig ingrediens i älgens vinterbete. En vuxen älg behöver vintertid 6–10 kilo föda per dygn vilket den får i sig genom bortåt 4 000 bett. Även om älgar inte bara äter tall så blir det många tallskott som åker med. För många älgar inom ett område ger stora skador på ung tallskog. Ett hårt betestryck av älg kan leda till att framtidens skogar blir väldigt grandominerade. Tallinslag i skogen är viktigt, inte bara för att älgarna ska ha vinterbete utan för hela den biologiska mångfalden i skogen. Ljusare tallskogar eller barrblandskogar ger bättre förutsättningar för blåbär och lingon och en miljö som är trevlig att vistas i. Älgstammen måste därför begränsas genom jakt. Om det inom socknen finns mer än ett 50-tal älgar i vinterstam så blir skadorna på skogen mycket påtagliga. En vinterstam av den storleken innebär i normala fall att man skjuter åtminstone ett 25-tal älgar per år inom socknen.

Hur mycket väger en stor älg?

I norra Sverige kan älgtjurar väga upp till 800 kilo. Så stora blir inte älgarna i Femsjö. De största tjurarna som man har fällt i Femsjö beräknas ha vägt omkring 500 kilo.

Hur kan man få syn på en älg?

Största chansen att se skogens konung i det fria är att vara vaksam tidiga morgnar eller i skymningen. Under sommar och höst kommer älgar ofta fram och betar på åkrar. Under snörika vintrar brukar det vara lätt att hitta älgspår i skogen men inte lika lätt att få syn på älgarna. De håller då ofta ihop i små grupper.

Till toppen av sidan

Rådjuret – vårt minsta hjortdjur

Rådjur

Rådjur

Rådjur är ett annat vanligt hjortdjur i trakten. Men så har det inte alltid varit. Under 1800-talet var rådjuren nära att bli totalt utrotade i Sverige. På 1830-talet fanns det rådjur bara på några få platser i Skåne. Rådjursjakt var under större delen av 1800-talet inget som man ägnade sig åt i Femsjö. Rådjuret återkom tidigare än älgen och vid 1900-talets början fanns det åter rådjur i stora delar av Götaland. I Femsjö noterade Alfred Elmblad i sin sockenbeskrivning från åren omkring 1900 att rådjuren kommit tillbaka och åter var ganska vanliga.

Under senare halvan av 1900-talet och i början av 2000-talet har det funnits gott om rådjur och det har varit lätt att få syn på dem. Precis som för älg är det störst chans att se rådjur i gryning och skymning. Då är de mest aktiva.

Räven har betydelse för rådjursstammen genom att rävar tar en hel del unga rådjurskid. Under perioder då det är ont om räv tenderar det att bli gott om rådjur.

Lodjur tar också rådjur men eftersom det inte finns så många lodjur har lon oftast mindre betydelse för rådjuren än räven. Jakten på rådjur fungerar som ett komplement till den naturliga reglering av stammens storlek som rovdjuren svarar för. Utan jakt skulle det periodvis bli för många rådjur. Precis som älgen kan rådjuren göra skada på plantskog. Genom jakt på rådjur kan skadorna begränsas.

Till toppen av sidan

Andra större däggdjur

Räv

Räv

Räv är det enda större rovdjur som finns väl etablerat i Femsjötrakten. Rävstammen går upp och ner beroende på att räven periodvis drabbas av en sjukdom, rävskabb.

Lodjur passerar ibland förbi men det finns ingen tät och permanent lodjursstam. De är svåra att få syn på och det är därför knepigt att alltid veta hur det står till med lodjursstammen. Lodjuren strövar långa sträckor.

Vildsvin fanns långt tillbaka men utrotades i Sverige. På Öland levde de kvar till 1688. På senare tid har vildsvin hållits i hägn. En del har rymt och från 1970-talet har förrymda vildsvin bildat en ny stam av vilda vildsvin i Sverige. De har nu även blivit vanliga i Femsjö och orsakar ibland skador på jordbruksmark och i trädgårdar.

 

Grävling finns det gott om. Jakt på grävling behövs för att de inte ska bli alltför många. Skogsharen har däremot blivit ganska sällsynt medan populationen av fälthare har ökat. Skogsmård förekommer också och de medverkar till att det inte blir för många ekorrar.

Grävling

Grävling

 

Ekorren var så sent som på 1930-talet ett eftertraktat jaktbyte. Skinnet betalades då bra. Förekomst av mård sågs då inte alltid med blida ögon och mården jagades både för att gynna ekorren och för att mårdskinnet då var värdefullt.

Till toppen av sidan

Djur som vi bara har till namnet

Det finns gott om namn på platser vilka vittnar om att det tidigare funnits både varg, björn och utter i Femsjö. Vid Ulvanäs får man förmoda att det varit ett känt tillhåll för varg. Vi har också platser som heter Björnabo och Björnö. Vid Uttersjön har det uppenbarligen funnits utter. I Elmblads sockenbeskrivning noterades att uttern omkring år 1900 fiskade i alla socknens sjöar. Utter lär ha funnits fram till omkring 1960. Huruvida Hjortsjöarnas namn kan ha fått sitt namn av att det en gång funnits kronhjort i det stora lövskogsområdet Femsjöhult vilket sträckte sig fram till Hjortsjöarna vet vi inte. Kronhjorten är ursprunglig i Sverige och kan ha funnits långt tillbaka i tiden medan dovhjorten infördes till landet under 1500-talet. Kronhjort har under senare tid bara varit synlig i trakten vid enstaka tillfällen. Dovhjort finns regelbundet i grannskapet men inte så ofta i själva Femsjö.

Enligt anteckningar från tidigt 1800-tal fanns det då berguv häckande i området runt Dullaberget och det lär ha funnits gott om glada. Förekomst av örn noterades också. Stammarna av skogsfågel som orre och tjäder anses av många ha varit betydligt tätare tidigare än vad de är nu. Fågeljakten var betydande och kommersiell på ”Sunnerbo ryar” men någon motsvarighet till denna rikemansjakt är inte omtalad i Femsjö. Däremot var säkert husbehovsjakten på fågel betydande.

Bäver finns inte ens till namnet

Bävern fanns tidigare i alla landskapen i Sverige, men jagades hårt. Den sista ’inhemska’ bävern i Småland sköts mellan 1800 och 1810. När bävern fridlystes i Sverige 1873 var den redan helt utrotad. Från 1920-talet har bävrar införts igen, och det finns en stam i östra Småland men än så länge inga bävrar i Femsjö. Försvinnandet från våra trakter ligger så långt tillbaka att ingen minns något om bävrar och vi har heller inga ortsnamn som antyder bäverförekomst.

Till toppen av sidan

Inplanterade djur

Fälthare fanns ursprungligen inte i Sverige men inplanterades i slutet av 1800-talet. Den är nu den vanligaste haren i Femsjötrakten. Vildkaniner har periodvis funnits i sandiga områden, till exempel kring Håknaböke och i anslutning till Frillensjöarna.

Minken kom ursprungligen från Nordamerika men infördes på 1920-talet för att hållas i fångenskap för pälsproduktion. Från sådana minkfarmer rymde en del minkar och de gav upphov till en fast stam. Minken är nu vanlig vid sjöar och längs åar i Femsjötrakten.

Till toppen av sidan

Den sista vargjakten

Vargens historia vet vi ganska mycket om. Enligt Linné var vargen på 1700- talet ett sällsynt djur. Elias Fries noterade i sina anteckningar från tidigt 1800-tal att det fanns problem med vargar. År 1815 lät kvartersmästaren L. F. Hård i Yaböke anlägga en varggrop för fångande av vargar. Dessutom bedrevs drevjakter eller som de då benämndes ”skallgångar” på varg.

En frostig höstmorgon 1863 travade Johan Larsson från Stora Tranhult med sällskap av hunden Hejdi och ett antal drevkarlar ut i skogen. Stegen ställdes mot Bäcks marker på grund av ett rykte att två vargar passerat byn Hjälmshult föregående eftermiddag. Vid torpet Runhult i Bäck började hunden skalla och det hela slutade med att vargarna bet ihjäl hunden. Johan fick iväg ett skott på den närmaste vargen. Döden var ögonblicklig då skottet tog i skallen. För att erhålla skottpengar måste vargen avskinnas och detta gjordes i vad som idag kallas ”stora sal” i Stora Tranhult. Skottpengarna skänkte Johan till Femsjö kyrka. Den varg som undkom bössan fångades samma dag i varggarn.

Geväret som användes var hemmafabricerat modell Johan Larsson. Kalibern var något mellan 12 och 20 mm, kanske 16. Pipan lär ha varit en kulpipa från något armévapen. De räfflor som fanns borrade Johan bort med specialgjord borr, därefter polerades pipan med trasor och sjösand. Cylinder, hane och hela avfyringsanordningen var Johans verk. Slagfjädern gjordes i Tranhult. Kulan som användes vid jakten göts i Johans smedja. Samma borr som använts att borra upp pipan med användes också för att borra en gjutform för kulor. Detta gjorde att kulorna passade i  loppet. Vapnet finns fortfarande kvar.

Till toppen av sidan

Det måste vara ”balans” i naturen

Historien om människornas hantering av de vilda djuren under gångna århundraden är minst sagt växlande. Sorgligt är att så många djur utrotats från södra Sverige. Positivt är att en del utrotade arter återkommit.

Till bilden hör också att det var svåra tider när många djur utrotades. Mat behövdes och älgar och rådjur var välkomna tillskott. Konkurrens från rovdjur var inte välkommen. Uttern ansågs påverka fisket. Vargen utgjorde under 1800-talet en plåga för vallpojkar och vallflickor som skulle vakta boskapen. Än idag utgör möjligheten till att vargen åter etablerar sig ett hett samtalsämne.

Vargen är älgens viktigaste naturliga fiende i de nordliga barrskogarna. Om vargen hade skött älgstammen så hade vi med säkerhet haft långt färre älgar än vi har nu. I avsaknad av varg och björn blir jakten ett måste. Utan jakt skulle det bli så många älgar och rådjur att det skulle finnas risk för sjukdomar. Det skulle också bli stor konkurrens om födan och därmed stora skador på skogen. Jakten är därför inte bara en uppskattad rekreation för många utan också en nödvändighet, åtminstone så länge vi inte har vargar i grannskapet.Älg

Till toppen av sidan