Ladda ner dokument som Word-fil: Hallnäsminnen av David Kornhall

En värdefull dokumentation som skrevs av David Kornhall

 

David Kornhall

Juni 2018

HALLANÄS

Tidigt på hösten 1939, kort efter andra världskrigets utbrott och litet innan jag fyllde elva år, flyttade min familj till Halmstad, där min far satte upp praktik som den förste ögonläkaren i Halland. Vi var fem: min far, som hette Einar Andersson, min mor Ingrid Andersson och jag och mina yngre syskon Sven och Margareta. (Vi barn bytte namn till Kornhall litet in på fyrtiotalet.) Vi kom närmast från Göteborg och hade haft ett sommarställe vid Lygnern, den stora sjön i norra Halland och i Västergötland. Sommaren 1940 letade mina föräldrar efter ett sommarställe någorlunda inom räckhåll från Halmstad, och vid sommarens slut köpte de Hallanäs kvarnställe i Femsjö, med byggnader, kvarndamm och stor tomt, vid Södra Färgens västra strand, just där bäcken från Hallasjön rinner ut. När jag i fortsättningen använder namnet Hallanäs menar jag alltid kvarnstället, inte gården någon kilometer därifrån ute på udden i sjön, och när jag säger Färgen menar jag Södra Färgen. Vi bodde där första gången den snöiga och isiga påsken 1941 och sedan sommar efter sommar, ibland också under skollov och långhelger höst och vår. Under de första somrarna hade vi ofta också gästande barn boende hos oss — kusiner, kamrater eller barn till mina föräldrars vänner, och där brukade likaså finnas andra vuxna än mina föräldrar: hembiträde (sådant hade man gunås), släktingar, vänner.

Från och till Halmstad tog vi oss normalt med Halmstad—Bolmens järnväg så långt som mellan staden och Byggets station. Vi hade cyklarna polletterade på tåget och cyklade så de tolv kilometer som återstod. Men det hände ofta att de mera försigkomna av oss cyklade hela vägen, det var någonting mellan fyra och fem mil. Min far, som hade jour veckan runt, hade en sommarlördag cyklat från Halmstad. Väl framme i Hallanäs fick han veta att en patient med en ögonskada väntade i staden. Min far åt väl en måltid och drack en kopp kaffe, men sedan cyklade han tillbaka (tågen gick glest) för att ta hand om vad som visade sig vara ”en vanlig blåtira”. Familjens bil stod stilla i garaget hela kriget, fram till mitten av 1940-talet och litet till. Det var ovanligt att privatpersoner skaffade gengasaggregat.

För mig blev mötet med Hallanäs och Femsjö ett möte med en ny värld som nog har betytt mera för mitt känsloliv och mina minnen än någon annan miljö som jag har levat i. När jag i fortsättningen försöker berätta om denna värld är det framför allt början och mitten av 1940-talet jag tänker på. 

Jag tar bara undantagsvis upp det jag känner till om våra dagars Femsjö — jag vet att en del är sig ganska likt och en del alldeles annorlunda, men jämförelser mellan då och nu får läsare som känner bygden göra själva. Dock säger kanske somliga läsare: ”Så där är det ju nu också och så där gör vi ju nu också, det är väl ingenting att skriva om.” Jag får urskulda mig med dels att det inte alltid är lätt för mig att skilja mellan vad som nu känns intressant och ointressant, dels att det som fortfarande är vardagligt kanske inte är det om ytterligare några årtionden — det är nog bäst att vi som nu är gamla och vill berätta någonting får det ur oss. Dessutom: det som jag djupast sett vill få fram, det är hur en stadspojke upplevde mötet med småländsk bondbygd och småländskt bondeliv för sjuttiofem år sedan. Och visst var det i Småland som Femsjö låg. Överflyttningen av nuvarande Hylte kommun till Halland eller Hallands län kunde ingen föreställa sig då. Gränsskylten stod på den långa öde raksträckan före Kullhult, när man kom cyklande från Byggethållet. 

Det kan hända att jag någonstans stavar fel till namn på människor som sedan länge är döda och borta. Jag minns vad de hette men kan ha fått fel för mig om hur namnen skrevs.

Naturen

När jag kom till Femsjö hade jag med mig erfarenheter från några svenska naturtyper: stränderna vid Öresund, Bohusläns skärgård och som sagt Nordhallands bergiga och sjörika inland. Smålandsnaturen var ny för mig. Dessutom hade jag förut varit för liten för stora ensamma eskapader i naturen. Men nu var jag stor nog att röra mig fritt, till fots, på cykel och i båt. Ro hade jag lärt mig på Lygnern. Småningom fick jag också en kajak. Aktersnurror var det inte tal om under kriget. 

Naturen i Femsjö, det var skogen, mossarna och sjöarna och det var djuren och växterna.

Skogen hade vi omkring oss överallt, den var allestädes närvarande nästan som andningsluften. Den var liksom djupare än i Nordhalland, där bergen ständigt bröt igenom i landskapet. Vi färdades genom skogen på grusig landsväg eller mjuka stigar. Skogen var omväxlande. Det fanns knappast kalhyggen och skogsbottnen var levande och rik. Från slutet av juli och framåt fanns det massor av blåbär och lingon och mängder av svamp, kanske allra mest smörsopp. 

Mossarna fascinerade mig. Jag minns hur jag lämnade cykeln i kanten av skogsvägen mellan Bohult och Granhult och gick med spinnspöt i handen norrut över mossen mot en göl som jag sett på generalstabskartan och som mycket riktigt fanns där, Höje göl ser jag nu att det står på den moderna kartan. Jag fiskade och fick upp en stor och livlig abborre i stället för den gammelgädda jag möjligen väntat mig. I kanten av mossen såg jag blommor och blad och bär av en växt som jag förstod var hjortron, fast jag hade trott att sådana bara fanns i Norrland. Jag såg förstås inte en människa från det jag lämnade Bohult till dess jag återvände genom byn, och landskapets vidd och enslighet både tjusade mig och gjorde mig ängslig, stadsbarn som jag var.

Men sjöarna, klara och öppna eller instängda och igenväxande, var viktigast. Vi rodde och paddlade och fiskade och kände oss suveräna som sjökungar.

Mina längsta utflykter på vattnet gjorde jag som man kan förstå med kajaken. Tvärs över Färgen bodde periodvis Hans Krönlein, som var min skolkamrat i Halmstad och vars familj hade och ännu har sommarställe i Saraböke. Han hade också kajak, och en dag gav vi oss av norrut på en ren impuls och paddlade genom Mellanfärgen och Stora Färgen och längs utloppet förbi Färgaryd fram till Nissan och så tillbaka igen, allt i ett svep, bara med en kort rast vid Nissans strand. All min proviant var en vetebulle jag råkade ha i fickan, om Hans hade något minns jag inte. Men jag minns att när jag på återvägen till slut passerade Ibro och kom ut på min hemmasjö var jag tröttare än jag någonsin varit i mitt liv, så trött att när jag vacklade upp från sjön till huset i Hallanäs så kom min mamma sig inte för att ge mig den utskällning jag var värd efter all hennes ängslan — jag hade ju försvunnit utan att tala om det och varit borta hela dagen. Flytvästar använde man inte på den tiden, och det var ett halvt århundrade kvar tills mobiltelefonerna skulle komma.

En annan gång paddlade jag genom Färgensjöarna och så åt nordost, upp genom Holmsjön och in i Strömhultaån, bar kanoten förbi kraftverket i Höljeryd och fortsatte upp mot Jällunden. Den allra sista biten gick jag till fots och stod en stund och tittade på Jällunden, som jag aldrig sett förut, och sedan bar det hemåt igen.

Det fanns inte så många större vilda djur i naturen. Älgar fanns kanske, men vi såg aldrig någon, en räv bara någon enstaka gång, och rådjur fanns inte. Någon gång dundrade en tjäder upp. Mellanstora fåglar och småfåglar fanns det desto flera. På eftersommaren sprang jag i skogarna med salongsgevär och sköt nötskrikor, ”skogsskator”, och plockade och tog ur dem hemma och fick mamma att steka dem i smör. I sjöarna fanns det lom och skrak och knipa. Vi satte upp stora holkar vid stränderna kring Hallanäs, och där bodde det skrak och knipa omväxlande med kattugglor. 

Av dagrovfåglar var det i början nästan bara ormvråkarna som märktes. Fiskgjusarna på Kullö och Hallö i Färgen kom senare. Liksom på andra ställen i Sverige fanns det många i bygden som trodde att vråkarna var hökar, och en gång hände det att karlarna i en familj som jag var mycket god vän med plundrade ett vråkbo ute i sin skog och slog ihjäl de nästan flygfärdiga ungarna och presenterade fötterna för att få skottpengar för hök. Jag hade hört att detta planerades men kunde inte hejda skeendet. Däremot talade jag om för alla som ville höra på hur galet det var. Och antingen det berodde på min informationskampanj eller någonting annat så vägrade den mäktige Anders Andersson i kyrkbyn, som väl var ett slags styresman för hela socknen, att betala ut några pengar. Gudskelov överlevde vänskapen denna konflikt.

I realskolan i stan ålåg det oss att under ett par tre somrar skapa en personlig samling pressade växter, ett herbarium, och visa att vi kunde namnen på alla. Många av mina klasskamrater tyckte detta var en pest och köpte herbarier av äldre skolkamrater som redan passerat proceduren (och kanske i sin tur en gång köpt varan av sådana som var äldre än de). De lärde sig sedan att de där urblekta stjälkarna som var klistrade på det där arket med kaffefläcken uppe i vänstra hörnet, de hette så och så. Men den som inte ville göra på det viset och bodde i Femsjö hela sommaren hade andra möjligheter. Jag ägde en gammal växtpress och i markerna kring Hallanäs var det inte svårt att få ihop åttio arter, vilket var vad som krävdes. Vid behov examinerade jag växterna med hjälp av Krok—Almquists flora. Jag lärde mig både de svenska och latinska namnen, och den blomsterkunskap jag sedan burit med mig genom livet kom allra mest till under dessa fyrtiotalssomrar i Hallanäs. Även i botaniken var det våtmarkerna och vattenvärlden som särskilt intresserade mig, och jag minns hur jag redan första sommaren blev perplex när jag hittade den vilda kallan, missnen — jag hade trott att kallor var någonting som bara fanns i blomsteraffärer och begravningskransar.

Människorna

Även utan kontakter med bygdens folk hade vårt sommarliv i Hallanäs kunnat bli mycket rikt. Vi var som sagt för det mesta många. Vi fiskade, sprang i skogarna, plockade bär och svamp, hade höns och kaniner och lekte gömme i den stora kvarnbyggnaden. Badade gjorde vi mest i kvarndammen. Ytvattnet i dammen brukade vara varmt, för det hade färdats med bäcken i god kontakt med luften ända från Hallasjön. Men i dammens djup fanns det ett iskallt stillastående bottenvatten som vi kom i kontakt med när vi dök ner och hämtade dy för att kasta på varandra, när vi hade vattenkrig.

Men gudskelov fick vi också snabbt kontakt med folk i gårdarna runt omkring och i kyrkbyn. Allra först lärde vi känna syskonen Svensson i det bortre ”stället” i Haghult, eller rättare sagt de tre som ständigt fanns hemma på gården: David, Gertrud och Jenny. Hos dem hämtade vi mjölk varje morgon (pris första sommaren 10 öre litern, det höjdes senare till 15), hos dem fick vi titta på kalvar och smågrisar och åka i hölass. För min mor, som ju var med oss barn i Femsjö hela sommaren, förblev dessa tre de viktigaste vännerna i trakten, tillsammans med den underbara Dagmar Lundsten i handelsboden i kyrkbyn.

Dagmar Lundsten kunde man ha kallat bygdens goda fe, fastän hon själv säkert skulle ha skrattat åt en sådan benämning. Skrattade gjorde hon förresten gärna, alltid glad och vänlig mot alla, fast hon hade så mycket att stå i. Tillsammans med sin man skötte hon affären och socknens telefonväxel, och så hade hon hushållet och två så småningom mycket vårdkrävande gamla svärföräldrar. I början, innan han blev sängbunden, hände det att den gamle Lundsten kom ner i affären och pratade, och mig anförtrodde han att han på stenören under vattnet i södra delen av Hallabökeviken i Färgen en gång tagit fyrtiosju gäddor i ett nät, någonting för mig att ta efter, kantänka.

Bara en gång såg Dagmar Lundsten inte glad ut när vi kom in i affären, och då var det på skoj. Hon sa:”Det är väl inte spik!” Det var så att vår mamma tyckte att 100 tvåtumsspik, det måtte väl ändå räcka åt två-tre aktiva pojkar över ett sommarlov, till bygge av kaninburar och annat. När det visade sig att uträkningen inte stämde fick vi spä på med 50 eller 100 spik åt gången. Dagmar och hennes man tröttnade till slut på att räkna spik och ta betalt per styck och begärde att få sälja ett paket, och det fick vi mamma att gå med på.

Jag och min bror Sven orienterade oss också snart mot Hallaböke. Där fanns ju pojkar: Henry, Allan och Ingvar, söner till Sven och Sanna Larsson. Bekantskapen började med att Allan och Ingvar, som var ungefär jämnåriga med mig, föreslog att de två och Sven och jag skulle ro drag tillsammans i Färgen och ha både vår båt och Larssons båt, och så skedde två söndagsmorgnar i följd, och vi fick en gädda vardera gången. Varför våra nyvunna vänner föredrog söndagar förstod jag först inte. Men en gång litet senare sa Ingvar om oss barn i Hallanäs, inte försmädligt men litet längtansfullt: ”I som han det så gött!” I min dumhet bad jag honom förklara sig, och förklaringen var givetvis att Ingvar och hans bröder var bondpojkar och hade fulla arbetsveckor under sommaren. Sven Larsson var en arbetsam man och ställde också krav på sina pojkar. Vi sommargästbarn bar visserligen in vatten och ved och tog upp middagspotatis och cyklade till affären (någon gång i veckan ända till Hyltebruk) och mycket annat, men vi hade också mycket tid att göra det vi bara tyckte var roligt.

Dessbättre engagerade också vi oss så småningom i det som hände på gårdarna. Några somrar på fyrtiotalet arbetade jag ganska mycket i höskörden i Hallaböke, hos Sven Larsson och hos hans bror Johan Larsson. För all del, när jag kom till Hallaböke vid niotiden på morgonen hade min tre vänner där oftast varit i gång ett tag. Men jag hann ändå vara med om att göra en hel del nytta före kvällen. Vi hässjade det nyslagna höet på långa hässjor av granstörar, ”kraker”, och grov järntråd i fyra eller fem våningar, vi lastade hövagnen när det torkat och körde in och lastade av i ladan. Det var i juli månad, solen gassade och fick man en stund över åt man smultron som lyste röda vid dikesrenen. Det var festligt, höet doftade och seldonen knirkade och hästens bruna rygg glänste när vi körde in. Det hårdaste arbetsmomentet var att lasta av inne i ladan. Någon höhiss fanns inte, utan vi stod uppe på lasset i värmen under taket och slet med högaffeln, ”klynnan”, loss portion efter portion av det hö vi nyss omsorgsfullt trampat ner i vagnen. Mattiderna iakttogs strikt. Klockan elva kom Sanna ut på åkern med kaffekorg, ibland i sällskap med Lisa, pojkarnas lillasyster, som några år senare dog medan hon ännu var ett barn. Klockan halv ett åt man ett rejält mål varm mat hemma på gården, vilade sig en stund och fortsatte så arbetet tills fyrakaffet kom på samma sätt som elvakaffet, och så framemot sex fick vi alla ”kwällen” och bänkade oss till en måltid som såvitt jag minns då gärna bestod av gröt och mjölk och ägg och smörgås. Sen cyklade vi sommargästbarn hem och sköljde av oss höbosset i kvarndammen. 

För en sådan arbetsdag fick jag pengar av Sven eller Johan, fem kronor för det mesta, och min rättrådiga mamma la till en krona för den mat som jag inte åt hemma. Det var pengar som jag gladde mig mycket åt, vi var inte bortskämda på det sättet.

Det hände att vi arbetade i höet också i Haghult och på andra ställen. En gång var vi i Flahult, hos ett äldre barnlöst par som hette Albert och Anna. Nära huset stod ett stort träd, och Anna berättade att hon vid vissa vindar inte kunde elda i spisen, för trädet sträckte en stor och lövrik gren in över taket och över skorstenen. Jag var duktig på att klättra i träd, och påhejad av kamraterna tog jag mig upp och sågade av den tunga grenen. Den föll i taket med ett brak som måste ha hörts väldeliga därinne. Gudskelov var det inte tegeltak. När vi så kom in i köket sa Anna att vi måste skynda oss med höet innan regnet kom. ”Regnet, vilket regn?” sa vi. ”Jo, jag hörde ju nyss hur åskan gick här rakt över” sa Anna. Sedan gick det bättre att elda.

I umgänget med bygdens folk hörde jag förstås ständigt traktens dialekt, och det är mig fortfarande en glädje när jag får höra den, i en telefonlur eller direkt. Men när jag i min iver att smälta in i gemenskapen försökte tala dialekten själv, då tog jag mig vatten över huvudet. Lilla Lisa skrattade åt mig och sa, helt rättvist: ”Du kan ju inte tala!” 

En mycket annorlunda sorts människokontakt, vemodig, indirekt, kunde man få på vissa ställen ute i skogarna. Vid ”gamla vägen” mot kyrkbyn, mest lik en bred skogsstig, mellan infarterna till Haghult respektive Flahult från landsvägen, låg där vägen gick som högst torpet Valsabo, öde, omgivet av igenväxande ängsmark. Boningshuset stod kvar, litet, lågt, olåst, det var bara till att stiga in och se hur folk hade haft det. Bäst minns jag att det på skänken stod en glasskål och i den låg breven från Amerika i sina långa vita kuvert, väl från barn eller syskon som utvandrat till ett bättre liv. Ute på gräset ett stycke från huset låg brunnen, ett smalt schakt fodrat med sten, avgrundsdjupt (det var långt till grundvattnet där på höjden), täckt med ett murket lock av trä, en dödsfälla för människor och djur om ödet så velat. (Den brunnen är nu igenlagd, av säkerhetsskäl.)

Längs samma gamla väg, litet längre åt Flahultshållet, låg resterna av torpet Smittabo, och gick man från Kasabo vid Hallasjöns sydspets längs sjön mot Haghult kunde man stöta på ännu ett sådant där försvinnande minne av att människor en gång bott och dragit sig fram där; Skottabo lär det torpet ha hetat. Ute på Haghults stora udde i Hallasjön, Näset, låg ett välbevarat torp, liksom Valsabo olåst och med inredningen kvar. (Den byggnaden flyttades sedan till Femsjö by.) Och i skogen mellan Haghult och Hallaböke låg ett ödetorp som revs i början på fyrtiotalet av Hallabökefolket, huset var väl murket och eländigt. “Bengtsa stua” är ett namn jag hört. Från den platsen har jag ett bestämt, mycket tydligt synminne. Jag var ute och sprang i skogen med salongsgeväret för att skjuta nötskrikor, och jag tog mig fram litet försiktigt, för jag ville helst inte bli sedd av folk ute i skogen med bössan. Så kom jag fram till platsen för det där torpet, och där tvärstannade jag bakom de sista träden, för framför den nakna husgrunden stod en gammal svartklädd kvinna som jag inte kände. Hon bara stod där. Bredvid henne stod Gertrud i Haghult, som väl ledsagat henne dit längs den igenvuxna stigen. Jag smög mig undan och talade aldrig sedan med Gertrud om vad jag sett. Men jag har alltid föreställt mig att den orörliga svarta gestalten i schalett var en människa som en gång bott, kanske vuxit upp, i det hus vars rester hon nu besökte.

Fisket

Jag fiskade ständigt, ensam eller tillsammans med min bror eller andra, och denna syssla var så viktig att jag ger den ett särskilt kapitel här.

Vi fiskade med drag (svirvel, glinder), med nät, med långrev, gäddsax, mjärde, ålkista. I Färgen hade vi båt, för Hallasjön lånade vi båt i Haghult. Åtminstone jag själv var fullkomligt obekymrad om fiskerätt, i en sorts idiotisk oskuld fiskade jag precis var som helst, i sjöar och småvatten. Folket i bygden fiskade nog helst var och en vid sina stränder, men av stadsbor väntade man sig tydligen inte den sortens folkvett utan accepterade godmodigt mitt beteende.

Bara någon enstaka gång antydde man att jag gick för långt. Jag minns t ex att jag retade mig på att våra kära vänner Svenssons i Haghult hade ålkista i bäcken från Hallasjön uppströms från oss och kunde sila ifrån den mesta ålen där. En gång arrangerade jag i smyg (som jag trodde) en mjärde i bäcken ännu närmare Hallasjön och fick en mycket stor ål. Mjärden lät jag stå kvar i bäcken. Men just som jag stod och flådde ålen hemma i Hallanäs kom David Svensson promenerande, till synes utan särskilt ärende, och kom fram och tittade och nickade och log och sa ”Ja, så ska dom se ut”. Jag fick en obehaglig känsla i maggropen, men drog inte konsekvenserna. Nästa gång jag kom till brottsplatsen stod mjärden på torra land vid bäckens kant. Men vänskapen med syskonen Svensson var alldeles för stark för att bli förstörd av detta.

Mitt livs allra starkaste fiskeupplevelse fick jag redan första sommaren i Hallanäs, alltså 1941, innan jag fyllt tretton år. Ragnar Svensson i Eldshult, som på våren tillsammans med en eller ett par av sina söner arbetade åt mina föräldrar med att få fason på olika saker på stället, hade berättat att de sett en mycket stor gädda i kvarndammen. Jag hade en flotte i dammen och stakade omkring och försökte fiska där och la ut en primitiv ståndkrok med en död abborre som låg på bottnen(!). Nästa morgon när jag som vanligt kom hem med mjölken från Haghult hörde jag ett våldsamt plaskande från dammen men tänkte inte på min ståndkrok. Men frampå förmiddagen, när jag åter gav mig ut på flotten för att spinnfiska, märkte jag någonting. Jag tog mig bort till ståndkroken och hämtade hem linan och med upp flotten följde den största gädda jag dittills sett i mitt liv. Aldrig någonsin vare sig förr eller senare har jag upplevt en sådan lycka och triumf över en bravad som när jag gick upp till huset med den gäddan. Den vägde litet under fyra kilo.

Senare under årens lopp fick jag gäddor som var större, och jag fångade väldigt många gäddor, men någon riktig rekordgädda fick jag aldrig, och det kan ännu nu på min ålderdom reta mig. Jag hade väl kontakt ett par tre gånger med riktigt stora gäddor men förlorade dem. Det kan ha berott på otur men också på dålig redskapsvård. Jag hade inte vett att slipa krokspetsarna på dragen efter bottennappen och det hände att jag använde slitna eller rötskadade linor — det var före syntetmaterialens tid i fiskesammanhang.

Utom gäddorna spelade förstås abborrarna en stor roll för oss, det fanns gott om dem i Färgen, och vi tog dem på drag och i nät. Beståndet av halvkilosabborrar vid stenören under vattnet strax nordväst om Kullö tycktes länge outtömligt. Min mamma brukade ugnssteka både gäddorna och abborrarna, och vi ville alltid ha lingonsylt till.

Så var det ålen, denna märkvärdiga och läckra fisk som vi allra helst åt stekt i bitar, panerad, och med stekt potatis och återigen lingonsylt till, ingen mat för svaga magar precis. (En gammal trotjänarinna från min mammas barndomshem, som ofta var hos oss, vägrade dock att anrätta ålen; hon kunde inte avvisa misstanken att det egentligen rörde sig om en sorts ormar.) Vi fångade ål på två sätt. Dels hade vi de stationära ålarna, större och mindre, de som bodde i våra sjöar och höll på att växa till sig. Dem tog vi på långrev. Dels hade vi blankålarna, de stora vandringsålarna, som vi tog i en ålkista nedanför kvarndammen.

Långreven agnade, ”maade” vi med mask. Att skaffa mask kunde vara ett äventyr i sig självt, kanske inte att gräva efter den, som vi ofta gjorde, men det fanns andra sätt. En mild augustikväll samlades jag och pojkarna Larsson i köket på gården i Hallaböke och inväntade mörkret. Det hade regnat under dagen, men nu hade det hört upp. Henry hade med en skarpslipad lie slagit några gräsytor utanför huset så väl att ingen gräsklippare kunde snaggat dem bättre. Och så hade han kluvit torr furuved till långa törestickor. Jag ville knappast tro på det förfarande som förestod, men när det var nermörkt gick vi ut och satte fyr på ett par stickor. De brann villigt och lyste bra. Röken luktade starkt av tjära. Vi gick ut över gräset, och där låg strax den första masken. Mina vänners skämtlynne förnekade sig inte: ”Den ska David ta!” Jag sträckte fram handen mot det till synes lättfångade bytet, och masken försvann blixtsnabbt baklänges ner i sitt hål. Sedan lärde jag mig att det gällde att kvickt trycka fast masken mot underlaget och sedan se till att få grepp på den och försiktigt lirka upp den — bakändan låg alltid nere i jorden. Dessa maskar var vanligen 

mycket större än andra, och vi brukade dela dem och låta varje sådan mask räcka till fyra krok. Vi plockade mask på detta sättet många gånger sedan, och gärna med ficklampa i stället för töresticka, men jag minns särskilt stämningen denna första gång, en mild, tyst, svart sensommarnatt då tjärlukten blandade sig med markens dofter efter det bortdragande regnet, och det flackande skenet från törestickorna belyste gräset och buskarna och i bakgrunden gårdens hus.

Bakom ekonomibyggnaderna på familjen Larssons gård låg vedbacken, ”stickebacken”, och där fanns det också mask. Rakt över stickebacken löpte en kraftledning med blank tråd. Vi tog ett rejält stycke slät stängseltråd och snodde ena ändan kring klorna på en grep och körde ner den i marken på stickebacken. Den andra ändan snodde vi kring klon på en mycket lång båtshake. Så hängde vi båtshaken på kraftledningen. Kraftbolagets säkringar höll, elektriciteten strömmade ner i jorden och maskarna kröp upp. Men det var nog bra att vi gjorde detta i torrt väder; hade det regnat hade väl båtshakens träskaft blivit vått och strömförande, och då hade kanske den här berättelsen aldrig blivit skriven.

Att fiska med långrev var arbetsamt. Man skulle som sagt skaffa mask, och så skulle man agna alla krokarna, kanske ett par-tre hundra, och så skulle man ner till sjön och i båten och lägga ut alltsammans, sent på kvällen, så inte objuden skräpfisk åt upp agnet. Jag minns hur Allan Larsson där han satt i aktern med långrevslådan kunde mässa: ”Skönna på, så vi kommen hem nån gång!” när reven löpte ut snällt och han tyckte jag rodde onödigt sakta. Sedan skulle man upp i ottan och dra upp reven — ålen ansågs, säkert riktigt, nappa bäst på natten och sedan bli orolig och kämpa hårdare för att komma loss när dagsljuset kom. Men att vittja en långrev var kanske det roligaste i allt vårt fiskande. Man kände hur det nappade i linan ett stycke bort, man kom närmare, det blev tydligare, och så kunde man lyfta den slingrande ålen över båtkanten och skära av tafsen intill kroken och låta ålen falla ner på båtbottnen. Eller kunde man märka hur reven, som egentligen skulle ligga på botten, plötsligt gick högt i vattnet och rörde sig i sidled. Då kunde man gissa att det var en gädda som svalt en mört eller abborre som i sin tur svalt en maskad krok. Men det kunde också vara extra trist när man ingenting fick och visste att det enda man hade för sitt myckna arbete var att man nu måste sitta och maska av alla krokar där agn satt kvar — masken fick inte torka fast på kroken, då kunde man inte agna nästa gång.

Blankålarna, som vi tog i ålkistan, var alltid stora och feta, de hade just påbörjat sin långa fastevandring till Sargassohavet. En gång, det var väl i början på femtiotalet, spikade jag in ett dussin livliga krabater i en trälåda och skickade med bussen till Siwerts fiskhandel i Halmstad. De var lika livliga när lådan öppnades, fick jag höra, och jag fick sju kronor kilot, det var pengar på den tiden.

En fisk som vi aldrig fick i Färgen de första åren var braxen. (I Femsjö sa man en brax, flera braxar, precis som lax, laxar, sax, saxar, tax, taxar, enkelt och bra, men i ”fint” språk ska man skriva en braxen, flera braxnar.) Vi fick höra att det förr funnits massor av braxen i Färgen, och jag tror mig ha hört en sägen att det i Löjenäs vid andra änden av sjön funnits en piga som blev så led på att äta braxen att hon tog en fisk och stack en pinne genom ögonen på den och släppte den i sjön och sa ”Gå, och kom aldrig igen!”. Och därefter fanns det ingen braxen mer. En gång under dessa första år hände det mig att jag i vår egen vass alldeles nedanför tomten såg en konstig skapelse, som sidan på en stor plåthink, som låg stilla i vattenytan. Jag rodde dit. Det var en död och rutten jättebraxen. Bröstfenan, som av någon anledning stack rakt upp, var nästan så stor som en handflata. Det var väl en överlevare av den gamla stammen som självdött och flutit upp. Jag bogserade det stinkande kadavret ut på djupt vatten och sänkte det.

Men ett antal år senare fick jag och min bror till vår obeskrivliga överraskning och glädje en stor braxen i nät borta vid det som kallades Ljungtuvan eller Grästuvan, den gräsbevuxna låga stenören mitt i sjön mellan Hallanäs gård och kyrkbyns marker. Och sedan fick vi många braxnar, mest på långrev, stora jättegoda kokfiskar eller tefatsstora nålbrev. Att stammen kommit tillbaka var ju inte så konstigt om man betänker att braxen hela tiden var vanlig i Hallasjön, uppströms i systemet.

När man tänker efter fanns det ganska många sorters fisk i Färgen. Utöver dem jag redan nämnt fanns det förstås mycket mört, det fanns siklöja som kunde fångas i finmaskiga nät vissa tider på året (man sa sik, men jag vill minnas det var siklöja, den sorten som har underkäken längre än nosen, båda smakar lika gott), det fanns lake, som man inte fick på sommaren men under kallare tider på året, och så fanns det den lilla förargliga fisken som heter gärs, i bygden ”snörlue”, som sticks värre än sin nära släkting abborren.

Några gånger hände det att vi fick sutare i vår vik. Förklaringen var säkert denna: Bäcken från Hallasjön, som passerade vår kvarndamm och mynnade i vår vik, började längst in i Haghultsviken, en halvt igenvuxen liten bit av Hallasjön, och där hade man planterat in sutare. En gång under vår första sommar, när vi barn fiskade i Hallasjön med den snälle David Svensson i Haghult, fick vi upp en stor och oskadad sutare. Den slaktades inte utan bars i befintligt skick hem till Haghult, och där fick den ligga inrullad i en tidning, och så fick vi mjölk och bullar i Haghults kök. När vi sedan skulle cykla hem till Hallanäs fick vi sutaren till skänks med en försynt uppmaning från David Svensson att vi skulle se om den inte kunde kvickna till i kvarndammen. Den hade säkert vid det laget varit uppe ur vattnet en timma. Hemkomna la vi sutaren i kvarndammen och satte oss vid kanten för att titta på den. I början flöt den med buken upp, och gällocken rörde sig knappt. Men efter en mycket lång stund började den röra på sig, och med ens vände den på sig och simmade bort. Ett eller flera år senare fick jag en stor sutare på långrev i dammen, och jag har tyckt om att tänka mig att det var samma fisk.

Sutaren är en omvittnat seglivad fisk, liksom sin släkting rudan eller karusan. Rudor fanns i Ävjan, den slingrande gölen i mossen litet bortanför kyrkbyn, till vänster om vägen mot Bygget, under skjutbanan.  Jag fångade massor i en ståltrådsmjärde och cyklade hem med dem i en mjölkhämtare och släppte dem i kvarndammen — jag antar att de blev gäddmat, jag kunde aldrig märka att de bildade bestånd. I det sammanhanget fick jag förresten en näsbränna till för olaga fiske. (Jag hade som framgått varit värd många fler.) En gång var min mjärde, inte borta men flyttad till en helt annan del av gölen, dock synlig för mig. Jag har för mig att det var Gottfrid Jonssons mark, och det var väl i så fall han eller sonen Karl-Erik som ledsnat på mig och på detta tysta och bestämda sätt lät mig förstå att jag borde ge mig av. Jag hoppas att jag lydde vinken direkt. Några onda ord växlades aldrig. Långt senare har Bo Tengnäs påpekat för mig att redan Elias Fries noterade att det fanns rudor just i Ävjan. Man kan undra om de finns där ännu.

Avskedet

Som jag lät förstå i början var det 1940-talet, särskilt början och mitten av decenniet, som blev den riktigt stora tiden för Hallanäs i familjens liv. Då var vi barn ännu barn alla tre, och vi bodde i Hallanäs hela sommaren. Det var också djupt betydelsefullt att vi kom till bygden just när andra världskriget pågått ett tag men det ännu var långt till 

freden. För Femsjös del innebar kriget stillhet, folk hade inte så mycket pengar och någon bensin fanns inte och det var knappast tal om förändringar; på gårdarna levde man av jorden och skogen som man alltid gjort. 

För min del innebar denna stillhet under världskrigets år att min uppfattning om sommarparadiset fixerades, allt skulle vara som det var då och icke annorlunda. På så sätt kom det sig att de oundvikliga förändringar som inträdde från slutet av 40-talet och framåt för mig kändes besynnerliga och dunkelt oroande. Ungdomen körde bil till dansbanorna i Hylte och Lidhult i stället för att cykla. Främmande människor på bilutflykt körde in på vår infartsväg och vände i vårt potatisland när de inte såg någon badplats. Det kom aktersnurror på sjön, och jag, som själv alltid fiskat precis där det föll mig in, blev djupt indignerad när folk lade sig och fiskade vid de risbråtar jag lagt ut. En gång såg vi plötsligt ett par tre före detta skolkamrater från Halmstad stå på kanten av kvarndammen och spinnfiska, fast dammen onekligen hörde till själva tomten. De blev arga när deras beteende ifrågasattes, de hade fiskekort i sjön och tyckte att det inte kunde vara så stor skillnad.

Ekonomiska förändringar i bygden påverkade oss också. Betesmarker lämnades att växa igen. Vägar för lastbilar drogs fram där det förut varit mjuka skogsstigar. En vattendriven såg bara några hundra meter ifrån oss lades ner och sågdammen, som varit en öppen vattenspegel i skogen intill landsvägen, tömdes och växte rekordsnabbt igen med höga alar. Det fanns stora gräsytor i Hallanäs, och de första åren fanns det alltid någon bonde som var villig att före vår ankomst på försommaren köra slåttermaskin där och köra hem grönfodret eller låta sina kor beta där, så vi slapp det höga gräset. (Komockor bekymrade oss föga.) Sedan var det ingen som tyckte det lönade sig längre. 

Slutligen var det förstås så att vi barn växte upp och flyttade från Halmstad och fick partner och familjer. Ingen kunde begära att våra partner skulle vara lika engagerade i Hallanäs som vi själva, och vi insåg ju att stället var mycket stort och krävde mycket skötsel. Under hela femtiotalet var vi där tidvis på somrarna, och vi var glada så länge föräldrarna tog ansvar för Hallanäs, men vi hade ingen gemensam plan för vad vi själva på sikt ville göra med stället, och jag vågar påstå att ingen av oss var beredd vare sig att ensam ta över ansvaret eller att dela det med syskonen. Föräldrarna planerade under en period att göra Hallanäs till sin pensionärsbostad och genomförde en del moderniseringar men bestämde sig till slut för att det låg för ensamt och isolerat. Själv skaffade jag ett mindre sommarställe i norra Skåne, som vid det här laget hunnit bli till glädje för flera generationer.

Så såldes Hallanäs inemot mitten av sextiotalet. Det sista jag då såg av stället var bilden i backspegeln när jag körde därifrån.

Jag har inte haft några kontakter med de personer som efter min familj ägt Hallanäs. När jag nu på gamla dar besöker stället för att titta tycker det är sig ganska likt. Men ett litet stycke norr om gäststugan står en stor lind som kan tyckas litet förbryllande i omgivningen. Den planterades i själva verket av min far till minne av hans första barnbarns födelse. Barnet var min äldste son. Året var 1952.