Tusentals år av mänsklig verksamhet

 

I Femsjö finns spår av mänsklig bosättning ända från jägarstenåldern. Området var befolkat under bronsålder och järnålder men det är inte säkert att det kontinuerligt fanns bofast befolkning. Från 1100-talet och flera hundra år framåt var området ofta en oroshärd med krig och elände. Allra värst tycks det ha varit under det Nordiska Sjuårskriget 1563 – 70. Då härjade danskarna så mycket att socknens befolkning flydde. Många gårdar brändes och kom att ligga öde.

De spår som förfäderna lämnat efter sig berättar mycket om vad som pågått under gångna tider. Det finns över 160 registrerade fornlämningar i socknen och över 150 föremål från socknen finns på museer i Halmstad och Stockholm.

De äldsta spåren av människor

Bronsåldern

Medeltidens Femsjö

Det Nordiska sjuårskriget

För en illustrerad version – Klicka här

 


 

De äldsta spåren av människor

Den första invandringen till Småland anses ha skett omkring 7000 f.Kr. Inledningsvis var det sannolikt bara sommartid som området besöktes för jakt och fiske. Under perioden 8000 – 6000 f.Kr. skedde en påtaglig klimatförbättring och lövskogar med hassel, ek, rönn och hägg började breda ut sig. Älg, uroxe och kronhjort förekom. Under sen jägarstenålder, omkring 5000 – 4000 f.Kr. blev klimatet riktigt varmt. Lind, alm, lönn och ask ingick i den då dominerande lövblandskogen. Stenåldersjägarna kunde glädjas åt nya bytesdjur. Vildsvin, rådjur och utter tillkom, men uroxen försvann. Bondestenåldern, dvs. den epok då man började bruka jorden, tog i Norden sin början runt 4000 f.Kr. Vete och korn odlades tidigt och stenåldersbönderna hade kor, får, getter och svin men fortsatte också med jakt och fiske.

Stenåldersfolket gjorde redskap av trä, ben, flinta och andra bergarter. Flinta finns inte naturligt i våra trakter och all flinta som hittas har transporterats hit av människor. Grönsten är grönaktiga, mörkgrå eller svarta bergarter som tidigt användes för stenyxor. I Femsjö visar fynd från stenåldern att människor vistats i trakten redan under jägarstenåldern. Stenyxor eller flinta har hittats på flera platser. Rikligt med fynd har gjorts vid Ibro, Nedre Dovasjön, Hallaböke och Hökhult. På några av platserna kan det ha funnits stenåldersboplatser. Ett av de äldre redskapen, en så kallad trindyxa, hittades i Femsjö. Flintyxor har påträffats i Älmhult och Knallalt. Även vid Hallanäs och Kullhult har flintföremål hittats.

Till toppen av sidan

Bronsåldern, 1800 – 500 f.Kr. och järnåldern 500 f.Kr. – 1100 e.Kr.

Få spår av mänsklig aktivitet på bronsåldern

I västra Småland finns generellt få fornlämningar från bronsåldern. I Femsjö finns det inte heller mycket som med säkerhet kan dateras till bronsåldern. Om Vrangsrör finns det många berättelser men både Vrangsrör och ett par närbelägna stensättningar härstammar sannolikt från yngre bronsålder eller äldre järnålder. De terrasserade fornåkrar och hålvägar som finns mellan Bastesjön och landsvägen, ”Slättagärdet” tycks enligt gjorda analyser ha varit i bruk redan på bronsåldern. I Femsjö kyrkby har en sköldbuckla av brons hittats men den kan vara från järnåldern.

Under bronsåldern invandrade boken från söder och granen från norr. Havre introducerades i odlingen och bland husdjuren tillkom höns och hästar. Klimatet fortsatte att vara ganska varmt sommartid men vintrarna blev kallare. Det blev därmed större behov av vinterfoder till djuren och ängsmarksarealen ökade.

Gott om lämningar från järnåldernSten_1

Den varma epokens rika lövskogar med mycket ek och lind ersattes under järnåldern till stor del av björk, hassel och andra ljuskrävande träd och buskar. Under århundradena efter Kristi födelse fanns vidsträckta områden med sådan ljus lövskog på hela Sydsvenska höglandet. Mycket mark användes då som åker, äng eller för bete. Möjligheterna att skörda gräs förbättrades när liar och räfsor introducerades. Man skaffade också redskap för tröskning och årder för plöjning med hjälp av dragdjur. Åkrarna var ännu inte helt permanenta utan från tid till annan flyttades de små odlingslotterna.

I Femsjötrakten finns det gott om lämningar från järnåldern. De treuddar som finns i Ekornahult, Stubbeboda, Saraböke, Bökeberg, Bohult, Hökhult, Hallaböke, Haghult och vid Bösseberget konstruerades av förfäderna på järnåldern och vittnar om att det då bodde folk i de flesta delar av socknen. Det finns mycket som tyder på att det inre av Halland och västligaste Småland intensivt koloniserades på 200- och  300-talen för att därefter åter bli mer glest befolkade. Under järnåldern bodde folk i långhus som kan ha varit 20 – 35 meter långa. I dessa förvarades även vinterförrådet av föda för både människor och djur.

Till toppen av sidan

Medeltidens Femsjö

Från mitten av 1000-talet fram till 1200-talet skedde viktiga tekniska förändringar. Man började mer allmänt använda en järnskodd spade och bättre årder för jordbearbetning. ”Långliar” ersatte under vikingatiden de skäror och kortbladade liar som funnits tidigare.

Under perioden 1347 – 51 härjades Europa av böldpest, ”digerdöden”. Före denna hade Sverige haft en lång period av folkökning. Ny mark odlades i stor omfattning. Det finns inga belägg för hur digerdöden slog till just i Femsjö, men många gårdar kom förmodligen att ligga öde här precis som på andra håll.

Under medeltiden stärktes adelns och kyrkans ställning. Många människor blev arrendatorer och fick betala avgifter för att bruka marken till dem som ägde den. Duvhult, Knalleberg, Kullhult (tidigare Vermeshult), Torsaberga och Yaberg är exempel på gårdar som har ägts av rika jordägare. Namn på ägare till en del av dessa gårdar finns dokumenterade redan vid början av 1400-talet. Hallanäs lär ha varit en biskopsgård omkring år 1500.

Det finns flera områden inom Femsjö där spår av odling visar att marken brukats för länge sedan. Sådana områden kallas fornåkrar. En del av dessa kan härstamma från medeltiden. Nära husen odlades ofta humle som användes till att brygga öl. Humle finns fortfarande vid en del hus. I skogsmarken utanför permanenta åkrar och ängar bedrevs svedjebruk. Man högg ner skogen, röjde och brände för att sedan odla några år medan marken ännu gödslades av askan. Råg och rovor var svedjans främsta grödor.

En orolig gränsbygd

Under medeltiden bodde enligt de äldsta skriftliga källorna ett folk som kallades ”finnaithae” i de sydvästra delarna av Skandinavien. Finnveden var vid denna tid benämningen på ett område i sydvästra Småland. Namnet Finnveden finns med på runstenar, i den isländska Knytlingasagan och i handlingar om gods och gårdar. Det kan ha varit i bruk i ett helt årtusende och kan spåras så långt tillbaka i tiden som till 500-talet. Femsjö var och är en del av Finnveden.

Att Finnveden under 1000-talet knöts fastare till Sverige kan ha varit en av orsakerna till att gränsen mellan Sverige och Danmark bestämdes vid denna tid. I mitten på 1000-talet lär sex män från Sverige och sex män från Danmark ha kommit överens om sex gränsmärken längs sträckan från Blekinge till Hallands norra ände. Dessa skulle utgöra gränspunkter till evig tid. En av punkterna var Vrangsrör. En rest sten som ännu finns vid Djupadal anses också ha en lång historia som gränsmärke.

Finnveden var ett gränsland som under flera hundra år drabbades av krig. Orsakerna fanns oftast långt utanför området. Redan från 1153 – 54 finns berättelser i den isländska Knytlingasagan om danska angrepp. Den danske kungen Sven Grate lär vid denna tid ha genomfört ett vinterkrig mot Finnveden och Sverige. Under en stor del av 1200-talet stod sedan svenska och danska kungar på god fot med varandra. Då var det fredligare i Finnveden. Mot slutet av 1200-talet råkade emellertid den svenske kungen Magnus Ladulås i luven med danskarna. Det blev åter en ofredstid som sedan fortsatte in på 1300-talet. Ett fälttåg 1309 lär ha medfört svåra lidanden för Finnvedens folk. Efter 1309 var Sverige i union med Skåne och Finnveden var inte längre ett gränsland. I Halmstad fick alla svenskar rätt att handla tullfritt. Det var till stor nytta för dem som bodde i Finnveden. På 1360-talet blev det åter ofred och plundring. På 1400-talet var Piksborg vid Bolmens sydspets en viktig plats i Finnveden. Under denna tid var det i stor utsträckning adelsmän och fogdar som styrde och ställde. Bönderna hade liten makt och fick betala mycket skatt till fogdarna. År 1434 utbröt uppror mot fogdarnas välde i Sverige. Piksborg jämnades med marken. Under 1400-talet försvinner namnet Finnveden alltmer.

Till toppen av sidan

Det Nordiska Sjuårskriget 1563 – 70

Det Nordiska Sjuårskriget orsakade stor förödelse i Femsjö och dess omgivningar. Under perioden 1564– 68 gjorde den danska armén under ledning av den legendariske Daniel Rantzau vid tre tillfällen angrepp mot Småland. Tusentals soldater trängde två gånger långt upp mot Värnamo och den tredje gången ännu längre norrut. Den stora danska armén tycks inte vid något av dess tillfällen ha passerat genom Femsjö.

Den svenska armén räckte inte till för att försvara skogsbygderna och gränsbygdernas befolkning kunde inte heller försörja hela arméer med mat. Gränsbevakningen övergavs och gränsområdena låg öppna för snabba danska anfall. Utefter de små skogsvägarna i Femsjö och på andra håll trängde fientliga ryttarskaror gång på gång in på svensk mark för att plundra och bränna. Bönderna hade inte mycket att sätta emot. Många vapenföra män var utskrivna till soldater och befann sig på annan ort.

Vaktstyrkor organiserades likväl. För att se till att folk blev varse när danskar var på väg så hade man en vakt posterad vid Knallhults soldattorp, Bössedal. Han skulle skjuta varningsskott, ”jutabåd”, när jutar var i antågande. Jutar var en benämning på danskar. En annan vaktpostering fanns vid Skarpenos. Härbråtaledet nära Skarpenos fick sitt namn av att man där fällde träd i en bråte för att försvåra danskarnas intrång. Trots tappra försök att försvara bygden brändes många gårdar, prästen fördes bort och kyrkan användes till stall för danskarnas hästar.

Ofreden med danskarna mot sitt slut

Före freden vid Brömsebro 1645 utgjorde danskarna ofta ett uppenbart hot. Även lång tid därefter var gränsen inte någon helt säker trakt. Så sent som 1709 uppfördes vid Skarpenos en vaktstuga för att skydda Femsjö från inkräktare. I början av 1800-talet fanns enligt Fries fortfarande spår av fältslag med danskarna på både Kullhults och Älmhults marker. Järnföremål har hittats vid Älmhult. De har satts i samband med bevarade berättelser om strider där. Bösseberget och Bössebergs grotta tjänade som gömställe under ofredstider och man lär även ha haft ett gömställe för egendom, ett ”skogshus”, i Haggårds hage vid Femsjö. I Femsjö fanns det även ett tullhus. Det lär ha legat vid ”Ävjefållen”. Tullstationen upphörde i samband med freden i Brömsebro.

Guld, silver och sägenomspunna platser

Det finns flera platser inom socknen där det enligt sägner ska finnas guld- eller silverskatter. Silverkullen i Hallaböke, Gubbarör och Guldstenen i Hökhult, Silverstenen i Flahult, Guldhamn och Guldstensliden i Femsjö är alla platser som har förknippats med dessa ädla metaller. Men bara på två platser har dokumenterade silverfynd gjorts. På platsen där Femsjö bykrog en gång låg hittades 15 mynt daterade från 1630–1800-tal. I jorden vid Sännö har sex svenska och danska silvermynt hittats.

Det finns många sägenomspunna platser. Källor med klart och friskt vatten har ofta en urgammal tradition. Bland dessa finns Hökalta källa nära vägen mot Unnaryd. Den lär ha använts som hälsobrunn och i forna dagar samlades ungdomen där för sitt midsommarfirande. Sankt Sigfrids källa på Knallalts marker och Vita källa på Bösseberget är andra källor som fortfarande är väl kända. Vid Älmås finns Guldstenskällan i vilken det enligt traditionen ska finnas en växt som bara blommar en gång på 100 år.

Mer sentida boplatser och odlarmöda

Det finns över 160 fornlämningar registrerade i socknen. Platser för stenåldersfynd, fornåkrar, sägenomspunna platser, väghållningsstenar och gränsmärken utgör bara en liten del av dessa. Många registrerade lämningar är rester efter mer sentida bebyggelse och odling. Kartan över dessa platser ger en tydlig vink om hur intensivt socknen en gång nyttjades. Många av dessa byggnader var bebodda och odlingarna var i drift när befolkningen var som störst under 1800-talet och in på 1900-talet.

Vattenkraften var också väl utnyttjad. Varje by hade på ett eller annat vis tillgång till vattendriven kvarn och såg. På vissa platser fanns även andra vattendrivna anläggningar, exempelvis för takspånstillverkning. I bäcken mellan Hallasjön och Färgen fanns en ”stamp” för papperstillverkning med lump som råvara. I samma bäck fanns det under första världskriget ett litet kraftverk. Även fallet vid Älmås har nyttjats för industriell verksamhet. Där nyttjades vattenkraften för både turbin och vattenhjul vilket möjliggjorde snickeriverksamhet med hyvleri och spåntmaskiner.

Ett annat slag av minnesmärke är de slaggvarpar som finns dels på udden öster om Ibro och dels vid Yasjöns västra strand. En slaggvarp är en hög med slagg som blivit kvar efter framställning av järn. I våra trakter utgjorde myrmalm råvara.

Till toppen av sidan

Vill Du veta mera?

Fornlämningarna finns nu på Riksantikvarieämbetes hemsida. Register kompletteras efter hand som nya fynd och iakttagelser görs. Platserna är koordinatsatta och kan därför lätt letas upp med en GPS.

Sök på www.raa.se