Elias Fries, vår bygds store son

Av alla Femsjöbor som någonsin levt finns det en som blivit vida bekant, Elias Fries. Från en uppväxt i lilla Femsjö kom denne man att på ett påtagligt sätt vidareutveckla den botaniska vetenskapen. Handeltog under 1800-talet både i kulturlivet och i det politiska livet på riksnivå.

Men trots denna karriär förblev han en man av folket och talade sin Femsjödialekt samtidigt som han obehindrat talade med lärde män på latin och läste grekiska filosofers verk på klassisk grekiska. Här följer glimtar ur denne remarkable mans liv och leverne.

Fries_80

Flora_FemsionensisElias_femsjöElias_snusdosa

 

Innehåll

Undervisades av fadern

Prosten Fries

Tidigt intresse för naturen

Studietiden

Ingen klädsnobb

Elias gifter sig

En snusande och tankspridd professor

Ordnarna kom till nytta

Skridskoåkning på Fyrisån i Uppsala

Riksdagsmannen

Akademiledamoten

 

För en illustrerad version – Klicka här

 


 

 

Undervisades av fadern

Elias Fries föddes den 15 augusti 1794 som enda barnet i prästgården i Femsjö. Han blev först skolad av sin far, den botaniskt intresserade prosten Thore (Theodor) Fries. Prosten Fries kom från Jönköping, där hans far Elias Thoresson var klockgjutare. I unga år undervisades den unge Elias Fries av fadern på latin, ett språk som ibland talades i hemmet till vardags. Det berättas att Elias därigenom redan tidigt blev tvåspråkig. Modersmålet svenska talades med modern Sara Lisa och ”fadersmålet” latin talades med fadern. Även tjänstefolket och en del sockenbor lärde sig lite latin. Senare lärde sig Elias även att obehindrat läsa klassisk grekiska.

 

Till toppen av sidan

Prosten Fries

Det finns många historier om prosten Fries. Han lär ha varit en färgstark om än något snål herre. Predikan kunde avbrytas om någon satt och nickade till: ”Hör du, Lars i Hökabo, stöt till Petter i Älmås! Sitter han inte och sover, det kräket, i Herrens heliga helgedom!” När det gällde att få fast någon som gjort sig skyldig till stöld var han fyndig. En gång, då han blivit av med en tunna sill, handlade påföljande söndags predikan om tjuveriets gruvliga följder. ”Se bara”, dundrade han, ”på den där mannen som stal min sillfjärding i onsdags, han har ju blivit alldeles fjällig på näsan!” Ögonblickligen var det en som kände efter på näsan och så var den stölden uppklarad. Prosten anses ha drivit sin sparsamhet väl långt. Bönderna som skulle till staden för att avyttra timmer fick ofta i uppdrag att föra hem förnödenheter till prostfamiljen. Kvantiteterna anpassades så att de kunde utgöra gåvor och pengar behövde därför inte lämnas för inköpen. Vid hemkomsten bjöds bonden på mat och dryck och prosten berättade då gärna om hur hederlig bonden visat sig vara genom ”att från staden hemföra kärkomna presenter till prosthuset”. Vid sin död efterlämnade prosten en ansenlig förmögenhet vilken inkluderade tre gårdar i socknen.

 

Till toppen av sidan

Flora_FemsionensisTidigt intresse för naturen

Redan i Femsjö blev Elias stora naturintresse uppenbart. Han skrev tidigt vetenskapligt intressanta dagböcker. Som gymnasist gav han ut systematiska växtförteckningar och floror, bland annat ”Flora Femsionensis” som skrevs 1810. Även om Elias tidigt författade floror och allmänbotaniska skrifter, kom svamparna att bli den växtgrupp som fascinerade honom mest. Svampintresset vaknade redan 1806 när tolvåringen följde sin mor i en avbränd skog för att plocka smultron och hittade ett stort exemplar av koralltaggsvamp. Elias började tidigt ge goda råd till bönderna och han blev känd i trakten för sina kunskaper. Den 8 juli 1810 skrev Elias i sin dagbok om getterna som det vid den tiden fanns gott om. ”Getterna äro här i socknen allmänt sjuka. I prästegården dör af några och 20, oftast en i veckan. Man har gifvet dem orsten (kalksten i alunskiffer), dyfoder och stenkol men utan synnerlig verkan, hvarföre jag föreslagit Ekelöf och sedan har ingen dödt, ehuru sjukdomen ändå icke blifvit utrotad”. Elias gjorde mycket anteckningar om Femsjö. Den 13 januari 1811 gick Elias till Slättagärdet. ”Vargen som hela vintren strukit härikring som ett Rytande Lejon, sökande hvem han uppsluka må, hade från mina föräldrar tagit 6 getter, hvilket jag ville se”.

 

Till toppen av sidan

Studietiden

Först 1803, 9 år gammal, skrevs Elias in i Växjö läroverk. Redan vid 14 års ålder var han kunnig i botanik. Läraren lär ha sagt till honom att inte komma till botaniklektionerna eftersom han redan kunde mer än som behövdes. Hans kunskaper besvärade uppenbarligen läraren som sägs ha misslyckats med examinationen av en vitsippa vilken bestämdes till en äppelblomma. Efter att Elias hade opponerat sig mot resultatet lär läraren ha inlett sina lektioner med ”Kör först ut Friesen” om det var så att Elias försökte sig på att närvara.

Efter skolan i Växjö fick Elias möjlighet att studera i Lund. Detta var år 1811 och redan 1814 disputerade han där. Han innehade sedan tjänster som docent och adjunkt till 1834, då han blev professor i Uppsala. Under tiden i Lund reste han till de flesta landskap i Götaland och Svealand men långa perioder tillbringades också i Femsjö. Men Fries for inte till Femsjö för att vila sig. Ett skäl var att samla svamp i den miljö som han kände väl, ett annat skäl var att finna arbetsro. Större vetenskapliga verk arbetades fram i vindsrummet i den gamla prästgården ofta i skenet av en liten talglykta. Ett tredje skäl att vistas i Femsjö var i vissa fall sjukdom. Arbetsmiljön illustreras i ett brev från 1810: ”…har jag haft så grufvelig skabb, att jag ej kunnat röra mina fingrar, till hvilken frostet i mina fötter var ordsaken…Blommor kan jag ej inclistra i brist på papper. Förlåt att jag skrifver så illa, ty ännu har skabben ej bjudit farväl.” En månad senare var det bättre: ”Sjuk, det har jag väl ej varit, men plågad av fröst och skabb, men nu quick som en nötakärna.”

 

Till toppen av sidan

Ingen klädsnobb

Elias fäste sig aldrig särskilt mycket för sina kläder. Denna omständighet vållade honom ibland en del obehag. Som sextonåring strövade han en gång omkring i Torups socken för att samla växter. Under vandringen genom skog och moras blev kläderna rivna och en sula lossnade på skon och dessutom var Elias inte särskilt vältvättad när han fram mot kvällen kom fram till en by. Hans yttre gjorde att folk blev misstänksamma och tal om botaniska utflykter och studier hjälpte inte. Elias greps och placerades i en vagn under bevakning med avsikt att han skulle föras till länsmannen. Elias bad om att få passera prästgården i Torup där han var känd och detta blev räddningen undan arresten.

 

Till toppen av sidan

Elias gifter sig

Vissa perioder under år 1831 tillbringade Elias i Femsjö. Där vistades då i hemmet en ung prästdotter från Odensjö, Christina Wieslander, för att hjälpa till med vävning. Tycke uppstod och på nyåret 1832 blev det bröllop. Om prästsläkten Wieslander finns det många berättelser i Odensjö. Den ansågs vara ”en ryselit lärd prestaslägt”. Christinas far, Petrus Nicolaus Wieslander, beskrevs som en gladlynt man som ”kunde mer än en vanlig människa”. I en skara av fyra systrar ansågs Christina vara näst vackrast men gladast och mest omtyckt. Äktenskapet lär också ha blivit mycket lyckligt och åtta barn kom till världen. De tre första åren av äktenskapet tillbringades i Femsjö där de två första barnen föddes. Det var en ovanligt glad barnaskara som växte upp i hemmet trots att föräldrarna ofta var sjuka. Båda kunde vara sängliggande samtidigt. Elias hade nämligen dålig mage och Christina led av svår astma. Fadern lär ha tagit väl så mycket del i barnens fostran som modern. Ofta fick de leka i faderns rum trots att han arbetade och de gömde leksaker i hans nattrocksfickor utan att det störde honom.

 

Till toppen av sidan

En snusande och tankspridd professorElias_snusdosa

Även om Christina ibland hade svårt att orka med sin barnaskara så var hon oumbärlig för sin tankspridde make. Det finns mycket nedtecknat om detta.En gång då det väntades besök och allt var klart för mottagandet lämnades Fries ensam ett tag. Då glömdes gästerna genast bort och han övergick till att packa upp en nyanländ samling växter som breddes ut över golvet. En annan gång då det var bjudning hade Christina lagt fram hans nya rock som han lovat att ta på sig. Just när gästerna väntades tittade hon in för att se om maken var i ordning. Han satt då och skrev i den gamla nattrocken. Svaret på frågan varför han fortfarande hade nattrocken på var att han visst hade bytt om men råkat få på nattrocken igen i stället för den snyggare utstyrseln.

Klädseln fortsatte att vara si och så upp i vuxen ålder. Nattrocken användes flitigt och han bar alltid en halvklotformig kalott. Han var lång och smal men blev med åren ganska böjd. Han småsprang oftast med huvudet rätt långt före kroppen. Kläderna var framtill beströdda med snus. Fingrarna var också snusiga. En stor ingefärskruka stod i hans sovrum, fylld med snus. Med en långskaftad hornsked kunde han komma åt snuset. Han hade också en mörk snusdosa av björkträ som han ofta slarvade bort. När dosan inte stod att finna gick han direkt till krukan och tog med skeden. Han använde stora mängder nässnus och drällde mycket snus kring sig. Barnbarnen gjorde iakttagelsen att huvudparten av snuset förlorades mellan den nästan ständigt öppna snusdosan och näsan som ständigt behövde snus. Att svampbeskrivningarna saknar uppgift om lukt och smak lär vara ett resultat av att det stora intaget av snus begränsade förmågan att känna lukt och smak.

Bland vanligt folk var han inte en sådan som man hade överdriven respekt för. Det var kanske därför hans folkliga svamppropaganda gick hem och ibland till och med kunde ifrågasättas. Han skriver i de sista raderna i inledningen till ”Sveriges ätliga och giftiga svampar”: ”Under mitt vistande ett par höstar i Stockholm, granskade jag ofta de arter, som på Munkbron till salu utbjödos. Flertalet af dem var visserligen goda arter, men jag fann äfven hela korgar av giftiga t. ex. Russula foetens (stinkkremla); men då jag fäste uppmärksamheten deruppå, erhöll jag till svar: ’Åh, det förstår sig Herrn icke på’.”

 

Till toppen av sidan

Ordnarna kom till nytta

Elias fick flera utmärkelser för sitt arbete. Själv fäste han inte stor vikt vid dessa. För honom räknades mest bara det botaniska arbetet. Han lät barnbarnen leka med ordnarna. När de klätt sig fina med alla ordnar så var han nöjd eftersom ordnarna då kom till nytta.

 

Till toppen av sidan

Skridskoåkning på Fyrisån i Uppsala

Christina var liten och späd men gladlynt och snäll. På grund av astman tyckte hon sig endast kunna andas i fullt tvärdrag så det var ofta kallt och blåsigt i hemmet. Trots sin klenhet var hon orimligt arbetsam och snabb. Hon lär ha kunnat sticka en hel barnstrumpa under ett kafferep.

När hon kom till Uppsala förvånade hon uppsalaborna genom sin lust att åka skridsko. Hon brukade åka på Fyrisån i sällskap med professor Wackerbarth, medan Elias gick på stranden och såg på.
Till toppen av sidan

Riksdagsmannen

Fries_80

Elias var även riksdagsman. Han representerade Uppsala universitet vid riksdagarna 1844 – 45 och 1847 – 48. Som riksdagsman intresserade han sig mest för andligafrågor och lantbruk. Han engagerade sig också i frågan om lika arvsrätt för bror och syster. Hans vältaliga argumentation till förmån för flickors arvsrätt inverkade väsentligt på prästeståndets inställning. Hans egentliga övertygelse var att döttrar egentligen borde ärva dubbelt mot sönerna eftersom det alltid var svårare för en kvinna att försörja sig. I riksdagen åhördes han med stor uppmärksamhet när han talade. En gång möttes han emellertid av skratt. Förvånad såg han sig omkring och upptäckte då att hans vän, en gammal präst, med händerna försökte skyla sin alldeles kala hjässa. När Elias sen tittade på sig själv upptäckte han gubbens peruk som hade fastnat i Elias’ kläder när han gick upp för att tala.

 

Till toppen av sidan

Akademiledamoten

Vid Uppsala universitet blev hans botaniska arbetsfält brett. Han gav inte bara ut mykologiska arbeten utan även till exempel en skandinavisk växtförteckning och ett allmänt inriktat verk med litterära inslag, ”Botaniska utflygter” (1–3, 1843–64). Detta bidrog säkert till att Elias Fries år 1847 valdes in i Svenska Akademien. Elias Fries hade stol nummer 14 som han tog över efter Erik Gustaf Geijer.

 

Till toppen av sidan