Stora förändringar i Femsjö

Nutid

Svält och elände på 1800-talet ledde till att många Femsjöbor under tiden 1869 till 1923 sökte lyckan i Amerika. De som stannade kvar i hemtrakten och deras ättlingar fick uppleva stora förändringar. Fram till mitten på 1900-talet var de flesta sockenbor beroende av jord- och skogsbruk för sin försörjning. Sedan dess har en oerhörd mekanisering och rationalisering ägt rum. Nu är det bara några få hushåll i socknen som har jordbruk som sin huvudsakliga inkomstkälla. Många arbetar nu i tätorter inom pendlingsavstånd. Andra drar fördel av modern teknik och nya verksamheter har gjort intåg i det lokala näringslivet.

Innehåll:

Emigrationen

En by som försvann

Jordbruket omkring 1900

Fortsatt förändring i jordbruket

Det nutida jordbruket

Vem vågar sia om framtiden?

För en illustrerad version – Klicka här

 


 

Emigrationen

Året efter det stora nödåret 1868 bestämde sig Josua Israel från Kullhult för att lämna fädernejorden och pröva lyckan i det stora landet i väster. Bengt Carlsson från Stensbol följde samma exempel och for 1873, bara 16 år gammal. Det året fann också soldaten Oscar Fast från Ulvanäs att det var bäst att ge sig av. Han var vid 22 års ålder efterlyst för en skatteskuld och framtiden såg inte ljus ut. Dessa unga män var bland de första av över 200 personer som gav sig av från Femsjö till Amerika. Som jämförelse var Femsjös befolkning 906 personer när den kulminerade runt 1885. Från Sverige i sin helhet utvandrade under perioden 1865 – 1914 över en miljon människor motsvarande ungefär 20 % av befolkningen.

Varför?

För Femsjöemigranterna var det i första hand de dåliga tiderna hemma som orsakade att folk gav sig av. Barnaskarorna var stora, 7, 8, 9….till och med 12 syskon skymtar fram i kyrkböckernas statistik. En arvinge skulle ha gården och han måste få den billigt. Med stora skulder klarade man sig inte. Jordbruket räckte knappt till överlevnad. Därför måste många ge sig av för att tjäna sitt bröd. Flickorna reste helst till Halland, på 1800-talet till landsbygden för jobb som pigor, vid sekelskiftet till Halmstad och runt 1920 gärna till Göteborg. Männen drog ofta till Skåne eller Danmark där det fanns arbete i jordbruket. Hur kom de första Femsjöborna på idén att emigrera? Kanske hade ungdomarna nåtts av goda rykten när de varit på andra håll och jobbat som dräng eller piga. Många av de första emigranterna var just drängar och pigor som arbetat och sparat ihop till respengar.

När?

Emigrationen från Femsjö började 1869 och upphörde i huvudsak 1923. Några få lämnade socknen även efter 1923. Den senaste utvandraren var Anna Anette Dahlbom som var född i USA men återvände till Håknaböke med mamman, men som sedan vid 16 års ålder gav sig av igen. En annan sentida emigrant var Gunnar Larsson från Ekornahult som avreste 1929 och kom att tjänstgöra i amerikanska armén under andra världskriget med stationering i Nya Guinea och Filippinerna. Han återvände till Sverige och bosatte sig i Lidhult 1948.

Hur gick det för emigranterna?

Olika öden mötte emigranterna. Det gick till synes bra för många. Men bakom framgången låg ett slit som det talades tyst om. När svensk-amerikanerna kom på hembesök åren före sekelskiftet gick det lätt att skilja besökarna från dem som stannat hemma. I Femsjö klädde sig folk traditionellt. Med få undantag bar kvinnorna sina huvudklutar som förr. Männen hade rejäla vadmalskläder från hemmaskräddaren. Oftast var också skorna eller stövlarna hemmasydda. Svensk-amerikanerna skiljde sig från mängden. Fina konfektionssydda kostymer hade de, ofta utan väst, så att man såg hela den färggranna slipsen. En och annan hade guldplomb i någon tand och på huvudet satt ”panamahatten” något bakåt. De forna Femsjöflickorna hade ljusa klänningar ”som bestämt måste vara siden” och ”tyll och krusiduller”. Deras hattar hade vida brätten med band i och klara färger eller plymer. Ofta var flera hemma på en gång och då talade man engelska med varandra. Det beundrades. För de flesta blev det nya landet deras land och deras barns land. Bandet med hembygden tunnades ut. Far och mor hade måhända gått bort, hemmet hade kanske kommit i nya händer och ett nytt släkte hade växt upp.

Till toppen av sidan

En by som försvann

Ulvanäs hette en by som låg vackert vid Hallasjöns strand. I mitten av 1850-talet bodde där 60 personer. Till byn hörde också två torp, Lindesnäs och Åbo. Mellan 1887 och 1909 utvandrade 14 personer från byn. Ulvanäs är den enda hela byn som har försvunnit i socknen, men i ett par andra byar utvandrade hela familjer efter att ha sålt sina ägodelar.

Breven hem

Utvandrarnas brev hem berättar både om hur de har det i det stora landet och en del om hur de minns hemlandet. På 1910- och 20-talen var det uppåt, i alla fall för en del. På 1930-talet var det sämre tider i Amerika och det kom nödrop efter varma svenska ylletröjor till barnen. Sen drog det ihop sig till världskrig. Många av utvandrarna fick aldrig återse hembygden, men på många gårdar finns brev bevarade och i några fall håller släktingar på vardera sidan av Atlanten fortfarande kontakt.

Till toppen av sidan

Jordbruket omkring 1900

Dåtid

Dåtiden

En präst bördig från Elmhult, Alfred Elmblad, beskrev ingående tillståndet i Femsjö åren omkring 1900. Stora förändringar hade skett under de 75 år som förflutit sedan Fries beskrev de odlade växterna i Femsjö. Svedjebruket hade upphört men vinterfoder till djuren hämtades i huvudsak fortfarande från slåtterängar. Det fanns då över 900 hektar naturlig äng. Det var småjordbruk i ordets verkliga mening. Ingen brukare hade mer än 20 hektar odlad jord. Av 108 gårdar och 28 ”jordtorp”, alltså 136 brukningsenheter hade 82 mindre än 2 hektar odlad jord. Humle- och kålgårdar fanns fortfarande vid de flesta gårdar. Spannmål och potatis odlades på över 80 % av åkerarealen. Foderproduktion på åkern hade tagit sin början och omkring 40 hektar åker utnyttjades för höskörd. Potatis odlades för husbehov och skörden räckte i allmänhet till för årets behov. Havre dominerade spannmålsodlingen men höstråg odlades också allmänt. För många brukare räckte trots omfattande odling vare sig havre eller råg till för det egna behovet. Många hushåll köpte ytterligare råg till brödbaket och mer havre till hästen. Korn odlades för socknens behov. En del gårdar ansågs vara särskilt goda ”kornhemman”. Vete odlades inte och rovor och kålrötter odlades bara i liten omfattning. Hästar hade introducerats som dragdjur men många brukare körde fortfarande med kor eller stutar. Plogar användes i viss mån, men årder, lokalt kallat ärjekrok, och träpinnaharv var fortfarande viktigast i den stenbundna jorden. ”Enär mångenstädes den höglända jorden är så stenbunden att stenen är regel och jorden är undantag är det godt om man ens med krok kan komma fram. Därtill fordras ej blott öfning utan äfven mycket tålamod.”

Åkermarken förbättrades successivt genom stenbrytning. Detta hade mer eller mindre pågått sedan urminnes tid, men arbetet intensifierades under andra halvan av 1800-talet.

Kreatursskötseln hade förändrats. Boskapen utfodrades något bättre. Elmblad noterade: ”Förr hände det ofta att när kreaturen efter vinterutfodringen släpptes ut tidigt om våren, de af stor svaghet lätt fastnade i kärren och måste dragas upp”. Betena var magra och vare sig sommar- eller vintertid kunde de alltid äta sig mätta. ”Å de torra skogsmarkerna utgöres vegetationen huvudsakligen av blåbärs- och lingonris och den frodiga ljungen. Ett och annat grässtrå tittar skyggt fram mellan dessa mäktiga grannar och utgör ett rart fynd för de mera klarseende bland boskapen. Dessa hämtar sin magra spis huvudsakligen från mossarna och kärren.” Antalet kreatur på varje gård hade i allmänhet minskat. Uppfödning av stutar gav viktiga inkomster men exporten av smör och ost hade minskat.

Antalet getter hade minskat drastiskt. Sedan utmarkerna genom laga skiftet ”privatiserats” hade det blivit färre vallpojkar med stora flockar av ”dessa ostyriga och lättfotade sällar”. Kvar fanns någon enstaka get på varje gård som numera hölls tjudrad. Fåravel förekom på de flesta gårdar till husbehov. Svin hade tidigare hållits i stora antal. Då levde de i stor utsträckning på vad ollonskogarna av bok och ek producerade. Under senare delen av 1800-talet var denna produktion inte längre möjlig. Lövskogarna var förödda och systemet med gemensam ollonskog hade utplånats. Svin hölls fortfarande för husbehov och försäljning, trots att de nu måste utfodras med säd som ofta köptes.

Till toppen av sidan

Nutid1Fortsatt förändring i jordbruket

Under 1900-talets första hälft fortsatte förändringen. Stenbrytningen underlättades av tekniska nymodigheter. Stora stenar kunde nu med hjälp av en ”jätte” lyftas för borttransport. Runt 1950 fanns det fortfarande ett levande lantbruk på många gårdar. I en del fall arbetade någon familjemedlem ”borta” för att dryga ut inkomsterna. Foderproduktionen hade på allvar flyttat in på åkern och stora arealer slåtteräng hade övergått till skog eller betesmark. På en typisk gård fanns det tre till fem kor. Mjölken levererades dagligen i mjölkspannar på ett ”mjölkabord” i vägkanten. Vinterfodrets bärgning begränsade djurhållningen. Gräset hässjades och kördes in när vädret var gott med häst och höskrinda. Melass och andra slag av tillskottsfoder introducerades. Vete och råg hade definitivt fasats ut ur växtföljden medan odling av havre och korn som fodersäd fortsatte. Säden ”krakades” för torkning ute innan den kördes in. Senare på hösten kom den kollektivt ägda tröskan på besök. Spannmålen utnyttjades på gården. Produktionen på varje gård var blandad men baserad på mjölk och kött. En del av kornas kalvar föddes upp som köttdjur eller för egen rekrytering av nya kor. Oftast fanns det också några grisar och höns både för husbehov och för försäljning. På många gårdar var fortfarande både man och hustru sysselsatta på gården. Runt 1950 gjorde de första traktorerna sitt intåg och mekaniseringen tog fart på allvar.

Till toppen av sidan

Det nutida jordbruket

Nutid2Med hjälp av en ansenlig maskinpark sköter några få personer nu stora arealer jordbruksmark. Rationell drift har bland annat inneburet att jordbruket koncentrerats till den bästa jordbruksmarken. Kor och grisar har genom avel fått nya karaktärsdrag och med intensiv skötsel ger de hög avkastning. Foderproduktionen sker nu rationellt på åkermarken. En hel del naturlig betesmark används fortfarande. Detta är viktigt för landskapet och för att behålla mångfalden i fauna och flora. Jordbruk syftar numera inte bara till produktion av mat utan också till att säkerställa ett öppet och varierat landskap. Det fåtal lantbruk som finns kvar har nu oftast en specialiserad produktion. Datorer och maskiner kräver expertkunskaper och inte minst behövs ekonomiska kunskaper för att driva jordbruk. En ladugård är nu en helt annan typ av byggnad än för 50 år sedan.

Till toppen av sidan

Vem vågar sia om framtiden?

Framtid

Framtiden

Jo, de som kanske kommer att styra och ställa i Femsjö framöver! År 2005 beskrev några av traktens barn hur de trodde att Femsjö skulle bli i framtiden. Ida, 8 år, räknar med att det kommer att finnas fyra boningshus i Kullhult om 30 år. Hon tror också att det finns 50 kor i byn och dessutom en hund. Fast själv tror hon att hon bor i Hyltebruk och jobbar som frisör. Lillebror Oskar, 6 år, tänker sig att bli polis och bo kvar i Kullhult tillsammans med sin polishund. Oskar tänker sig ha både sportbil och motorcykel. Han tror att det kommer att finnas ett hus kvar i Kullhult. Linda, 8 år, tror kanske att hon flyttar till Saxebol. Hon tror att det kommer att finnas många kossor i Knallhult fast kanske inte riktigt lika många som nu. Kanske kommer det bara att finnas ett hus kvar på gården i Knallhult. Säkert är att alla som bor i Femsjö vill se en framtid med en levande landsbygd och kor som håller landskapet öppet!

Till toppen av sidan