Ett jordbrukarsamhälle under 1800-talet

 

Vid 1800-talets början präglades jordbruket starkt av en odlartradition som utvecklats under flera tusen år. Flera av de grödor som odlades hade funnits i det småländska odlingslandskapet i över 1000 år. Vinterfoder till djuren kom i stor utsträckning från slåtterängar. Det var ett ljust och öppet landskap. Befolkningen ökade snabbt och trots idogt odlande räckte maten ofta inte. Utbredd svält förekom så sent som 1868.

Stora förändringar ägde rum under 1800-talet. Potatisen blev viktig i hushållet och en stor jordreform genomfördes. Skolundervisning startades. Läs- och skrivkunnigheten blev därmed mer allmän och det blev lättare att ta till sig nymodigheter från stora världen.

Växtodling i början av 1800-talet

Redskap

Vad odlades i början av 1800-talet?

Drag av ett uråldrigt bruk

Sjösänkningar och nyodling

Skolan

För en illustrerad version – Klicka här

 


 

Växtodling i början av 1800-talet

Svedjebruk

Svedjebruk

Svedjebruket var vid denna tid omfattande. Det gick till så att ett område i skogen röjdes och brändes för att sedan besås med råg. Man kunde bara odla svedjan några få år för bördigheten minskade snabbt. Det kunde vara bra avkastning det första året, upp till tjugo gånger mer i skörd än vad man använt i utsäde.

Avkastningen från de permanenta åkrarna var låg. Ofta fick man bara dubbla mängden jämfört med mängden man använt till utsäde. Goda år kunde det bli fyra eller fem gånger. Andra år tog frosten det mesta och det blev nästan ingen skörd alls. En del insiktsfulla personer klagade över att jorden var uppdelad på alltför många små lotter, ett förhållande som ”genom storskifte lätt kunde botas”. Man klagade också över folks stora intresse för svedjebruket. Svedjandet hade negativa konsekvenser för skogen.

Produktionen av spannmål var otillräcklig. Spannmål var tillsammans med salt och sill stora ”importprodukter”. Att det var brist på spannmål hängde sannolikt ihop med att en hel del säd gick åt till att bränna brännvin. På 1770-talet lär 80 % av alla svenska bondehushåll ha haft en ”brännvinspanna”.

För att kunna köpa varor utifrån så var man tvungen att ”exportera”. Skogsprodukter var viktiga men även ost och smör samt textilier såldes utsocknes. Andra exportprodukter från socknen var vilt, humle och bär.

 

Redskap

Årder

Årder

I svedjebruket var elden det viktigaste redskapet men hackor kom också till användning. Under det tidiga 1800-talet användes fortfarande årdret, som då kallades ärjekroken, och träpinnaharven för att bearbeta de permanent odlade åkrarna. Kyrkoherde Eggertz var på 1850-talet den förste i socknen som ägde en plog. Plogar skär upp marken och vänder den. Ett årder ristar bara en fåra. Med årdern körde man därför fram och tillbaka, på längden och tvären, flera gånger över åkrarna. Ett årder har svårt för att mylla ner gödsel. En del redskap gjordes av järn från myrmalm som fanns i sjöarna. De redskap man hade innebar begränsningar för vilka områden som gick att odla. I första hand odlades de istidsavlagringar utan stora stenar som det finns ganska gott om i Femsjö. Finkorniga moränjordar kunde också odlas. Uppodling av mossar hade däremot inte inletts i någon större skala före mitten av 1800-talet.

Vad odlades i början av 1800-talet?

Enligt noteringar av Elias Fries odlades omkring 90 olika växter. Många av dessa har nu fallit i glömska.

Spannmål och ärtväxter

Havre, råg, vete och korn odlades. Rågen var nästan alltid ettårig men i skogssvedjor såddes också tvåårig så kallad svedjeråg. Ett vanligt utsäde var havre blandat med råg. Vete odlades bara i liten omfattning. Åkrarna fick aldrig ligga i träda eftersom åkerarealen var så begränsad att ingen mark kunde lämnas obrukad. Ärtor såddes inte på åkern men däremot invaderades åkermarken ofta av gråärt. Gråärten är besläktad med vår tids ärtor. Den är känd i kosthållet från 1500-talet och lär ha varit vanlig i sädesfält under 1700-talet. Vanliga ärter, av Fries uppdelade i åkerärter, sockerärter, spritärter, kransärter och krypärter, odlades också men säkert mest i köksträdgården. Där fanns också bondbönor och trädgårdsbönor. Bovete omnämns inte uttalat som en gröda men i Femsjö trädgård hade bovete ”inrotat sig bland buskar, där den släpper sina frön och frias dem för winterkölden. Kan äfwen trifwas bland hampa”. Detta var säkert en rest av tidigare odling av bovete.

Frukt och bär

Körsbär jämställde man enligt Fries med rönnbär och de finns inte med i listan på odlade växter. ”Bitter smak gillas mer än sur” enligt Fries. Trots dessa kritiska åsikter odlades många sorters frukt och bär: krusbär, röda, vita och svarta vinbär, hägg, plommon, krikon, oxel, päron och äpple. Fries skiljde ut två sorters krusbär. Den ena sorten kallades sickelbär vilket är det danska ordet för krusbär.

Krydd- och medicinalväxter

malört

Malört

Fries var inte imponerad av matlagningskonsten: ”Till följd av mycket enkelt levnadssätt bryr man sig föga om örter som påverkar smaken med undantag för skarpt luktande lök”. Fries fortsätter: ”Men ingenstans, inte ens vid minsta kojor, saknas små plättar för odlade örter, särskilt sådana med stark eller aromatisk lukt. Förnämligast anses myntorna vara”. Andra odlade välluktande örter var åbrodd, malört, balsamblad, renfana, tagetes, isop, kamomill, ringblomma, kyndel, senap, gräslök, dill, persilja och myskmadra. Kummin och dansk körvel hör också hit, men enligt Fries hade dessa båda spridit sig så mycket så att ingen odlade dem längre.

Det fanns en alldeles speciell anledning att odla aromatiska örter. Det gällde att inte somna i kyrkan. Så kallade kryddkvastar bands med flit och konstfärdighet. Kryddkvastarna omgavs oftast av konstfärdigt veckade och krusade papperstrutar. I strutens inre satt sköna blomster och runtom doftande blad. De bands av flickorna och gossarna erövrade dem. Men utom för detta ”vackra bruk” var de också berömda som medel mot insomnande i kyrkan. Enligt Fries var lantborna nämligen uttröttade av vardagens tunga mödor och av den långa vandringen då de om helgdagarna talrikt samlades i kyrkan. ”Och när de i sommarvärmen sitter där hopträngda slumrar de ofrivilligt till om de inte retas av starka dofter”. Några örter som var särskilt väl lämpade för detta kallades för kyrkokryddor: Krasse, körvel, koriander och anis.

Fries nämner särskilt odlingen av ålandsrot som viktig ur medicinsk synpunkt. Flera andra kända medicinalväxter odlades, t.ex. taklök och opievallmo. Taklöken har odlats i Sverige sedan medeltiden. Den har flera medicinska användningar. Många av de aromatiska örterna som nämnts ovan har också medicinsk användning.

Rotfrukter och grönsaker

Potatisen hade nått Femsjö redan 1809. Den hade introducerats från Sydamerika till Europa på 1500-talet och Jonas Alströmer propagerade för dess odlande från 1724, men det var först på 1800-talet som den blev vanlig på landsbygden. Rovan, svenskarnas tidigare stapelföda odlades fortfarande i Femsjö i början på 1800-talet och så även kålrot. Jordärtskocka är en annan rotfrukt som odlades i kryddgårdarna i Femsjö. Den fördes in till Europa under tidigt 1600-tal. Palsternacka, kål, spenat, svartsenap, vitsenap, vitlök, rödlök, piplök, purjolök, rädisa/rättika, gurka, spansk peppar och rödbeta odlades också.

Kålgårdar fanns vid varje hemman. I dessa odlades inte bara kål utan även andra grönsaker. Fries uttryckte sitt missnöje över att morot och pepparrot försummades. Kirskål nämns som en tidigare odlad växt som emellertid blivit förvildad och odlingen hade upphört. Dess unga skott kan ätas som spenat. Fries anger vidare att sallad växer i kålgårdar, t.ex. i Yaberg. Flera av grönsakerna var sällsynta och odlades enbart i Femsjö och vid säteriet i Yaberg.

Några andra viktiga kulturväxter

Humle

Humle

Lin, hampa, tobak, pil och humle är andra växter som odlades i början av 1800-talet. Lin har odlats i Sverige sedan järnåldern. Linodlingen i Femsjö var omfattande under Fries tid och linberedning var en viktig syssla. ”Höra land” där lin odlades och ”Tona land” där hampa odlades fanns vid de flesta ställen. Hampa hade och har medicinsk användning. Den var också viktig eftersom det går att göra band och rep av dess fibrer. Humle, en viktig ingrediens för att brygga öl, fanns också vid många hus.

Husdjur

Från bouppteckningar kan man få information om vilka djur som fanns på gårdarna. Under tidigt 1800-tal användes oxar som dragdjur. På en vanlig liten gård fanns det någon ko, kanske ett tiotal getter och några får. Det fanns många gårdar så totalt fanns det mycket boskap. På en del större gårdar hade man många kor. Vid mitten av 1700-talet fanns t.ex. på prästgården 20 nötkreatur. Men korna var små och ofta svältfödda på vintern. Vargstammen utgjorde ett stort problem för boskapsskötseln. Före Laga Skiftet brukade de större gårdarna gemensamt anlita en vallpojke för att valla getter på den gemensamma utmarken. Vallpojken hade en lur med vilken han inte bara signalerade till getterna utan också lät hela nejden veta var han vallade sin hjord. När vallpojkar från olika håll möttes vid någon av sjöarna, särskilt vid Stora Frillen, hälsade de varandra från motsatta stränder med tutningar i luren.

Drag av ett uråldrigt jordbruk

Det jordbruk i Femsjö på tidigt 1800-tal som Fries och andra har beskrivit har uråldriga rötter. Många av de grödor och örter som odlades då har sannolikt förekommet i Femsjö i flera hundra år. Flera av grödorna har odlats i mer än 1000 år. Exempel är korn, råg, havre, vete, ärter, bondböna, rova, lin, opievallmo, kål, humle och hampa. Även redskapen liknar i mångt och mycket de som användes redan 1000 år tidigare. Vinterfoder bärgades i stor utsträckning från slåtterängar. Detta bruk byggde också på urgammal kunskap.

Den kanske största nymodigheten i jordbruket vid Fries tid var potatisen. Den utgjorde ett viktigt tillskott till maten men snart nog började den också användas för att bränna brännvin. Denna ”uppfinning” gjordes i Sverige på 1820-talet. Brännvinsmissbruket blev utbrett. År 1839 försökte kyrkans företrädare att bilda en absolut nykterhetsförening sedan ”man både länge och väl sett rusdryckernas syndaflod”. Endast en dräng anmälde sitt intresse ”att jämte ordföranden utgöra föreningens början i hopp att snart bli fler”.

Jordreformer

Jordreformer genom skiften aktualiserades i Sverige från mitten på 1700-talet. Storskiftet genomfördes från 1750 till 1800-talets början. Från 1827 genomfördes i stora delar av Sverige Laga Skiftet. Idén var att varje gård skulle ha sin mark samlad huvudsakligen till ett ställe. Husen flyttades ut och byarna upplöstes. Dessa förändringar innebar en stor rationalisering i jordbruket men också att bygemenskapen knäcktes.

Skiftena föregicks ofta av långvariga strider om skogar och marker som man ”praticerat sig till under krigstidens och plundringarnas allmänna förvirring”. För Femsjö prästgård gjordes ett försök till Storskifte 1802. I handlingarna står det att ”landtmätaren Hultner bytte väl ägorna, men han rymde sedan med båda cartorna, både över skogen och över gärdet, den han själv hade förfärdigat”. Den ena kartan återfanns på en krog i Jönköping och kunde köpas tillbaka för 2 Riksdaler. Att lantmätarna rymde lär inte ha varit så ovanligt. Bönderna blev ofta förargade när den ene fick riva sina hus men inte den andre så det kunde vara livsfarligt för lantmätarna att dröja sig kvar.

Laga skiftet var det skifte som fick genomgripande betydelse i Femsjö. Det genomfördes vid olika tider i olika byar huvudsakligen under 1840 – 70-talen.

Sjösänkningar och nyodling

Fattigdomen visade sig genom svält och barnadödlighet. Så sent som 1868 var det missväxt och svält i Femsjö. Befolkningen fortsatte att öka och ny åkermark behövdes. Från mitten på 1800-talet gav man sig på odling av mossmark. Ny teknik gjorde att man kunde dika och få mossarna produktiva. Två torrläggningsföretag genomfördes också. 1880 – 1886 sänktes vattenståndet i sjön Frillen med 3,5 meter och runt 275 ha mark torrlades. Ungefär samtidigt grävde man ytterligare uppströms i Fylleån så att Lilla Hjortsjön, Femmen, Sandsjön, Håknasjön och de två Dovasjöarna sänktes.

Tunnel_Kullhult

Tunneln i Kullhult

Sänkningen av Stora Frillen förverkligades med teknisk hjälp av statens lantbruksingenjör L. Rosén. Staten bidrog också finansiellt i form av ett statslån på 8 900 kronor. Lånet skulle betalas tillbaka på 30 år. Sex år senare, 1886, var projektet fullbordat och delning av den uppkomna landvinningen kunde göras. Förrättningen om fördelning av marken var dock bristfällig och marken blev inte fördelad förrän 1919. Den totala kostnaden var 17 925 kr. Grävningen genomfördes av Kullhultsborna. De förlorade emellertid inkomsterna från såg, kvarn och ett präktigt ålfiske när grävningen genomfördes. I utbyte fick de den vackra stentunnel som fortfarande kan beundras i Kullhult. Förundersökningarna måste ha varit bristfälliga för målet att vinna ny och god åkerjord uppnåddes inte. Den största delen av den vunna arealen blev sank och obrukbar mark. De högre belägna områdena var väldigt steniga. På en del ställen bildades flygsandfält varifrån sanden blåste vida omkring. Ett sådant var Sandslätten varifrån sand lär ha blåst upp till Kullhult.

Det sjösänkningsföretag som avsåg Femmen m.fl. sjöar hade föregåtts av en mindre grävning då fördämningen vid Knallebergs såg revs. Sänkningen av Femmen och övriga sjöar resulterade i att 310 ha torrlades. För Sännö och Håknaböke blev företaget betydelsefullt. Maderna där blev fullt torrlagda och gav bra skördar när de odlats upp.

 

Skolan

Folkskola_Vinterskrud

Femsjö folkskola i vinterskrud. Byggnaden uppfördes 1878 – 79

Intresset för att lära barnen att läsa och skriva är först dokumenterat 1817. Pigan Ingjerd Pettersdotter hade ”hjälplig skicklighet att lära barn läsa i bok” och kyrkstämman rekommenderade att hon skulle anlitas. I ett stämmoprotokoll från 1836 nämns att ”barnen blivit väl undervisade både i stafning och commatering”. År 1836 ställdes det större krav från Domkapitlet. Församlingens organist och klockare åtog sig att undervisa. Folkskolestadgan som kom 1842 möttes med motstånd. Man var bekymrad över kostnaderna men problemet löstes på så sätt att skolan fick ambulera. Den som upplät billigast lokal fick hysa skolverksamheten under en viss tid. Läraren avlönades med säd och pengar. År 1849 uppfördes ett första skolhus väster om kyrkan. Åren 1878 – 79 byggdes det skolhus som ännu finns kvar och 1902 – 04 uppfördes flygelbyggnaden för att ge bättre plats åt småskoleklasserna. Den generation som gått i skolan fick uppleva stora förändringar i socknen. Att man lärde sig läsa och skriva gjorde folk mer kapabla att möta nya utmaningar och genomföra förändringar.